Medmänniskor
23 procent av det svenska folket
tror inte på Darwins evolutionsteori.
30 procent av svenskarna säger sig
dessutom vara beredda att rösta
på moderaterna i riksdagsvalet.
Det oroar mig att 53 procent av de
människor jag möter lider av
så svåra vanföreställningar,
men jag vet inte vilka
som skrämmer mig mest;
de som tror att Gud
skapade jorden på sex dagar
och vilade den sjunde,
eller de som tror att
Fredrik Reinfeldt är bra
just för dem.
tror inte på Darwins evolutionsteori.
30 procent av svenskarna säger sig
dessutom vara beredda att rösta
på moderaterna i riksdagsvalet.
Det oroar mig att 53 procent av de
människor jag möter lider av
så svåra vanföreställningar,
men jag vet inte vilka
som skrämmer mig mest;
de som tror att Gud
skapade jorden på sex dagar
och vilade den sjunde,
eller de som tror att
Fredrik Reinfeldt är bra
just för dem.
Om nätterna
Människan skapade Gud
till sin avbild,
fast lite bättre,
för att ha någon
att se upp till
och tänka på om nätterna,
de ensamma, kalla nätterna
i skuggan av sin otillräcklighet.
till sin avbild,
fast lite bättre,
för att ha någon
att se upp till
och tänka på om nätterna,
de ensamma, kalla nätterna
i skuggan av sin otillräcklighet.
Drömmar är dörrar till döden
Genom dörrar, alltid öppna
och karmar målade i svart
ser vi allt som vi förträngt.
och karmar målade i svart
ser vi allt som vi förträngt.
Förvridna kroppar, scener;
som långsamma spegelbilder
av dagarnas ångest.
som långsamma spegelbilder
av dagarnas ångest.
Lycklig
Jag bestämde mig
för att bli lycklig,
men ångrade mig
så snart jag såg hur
illa jag klädde i skratt.
för att bli lycklig,
men ångrade mig
så snart jag såg hur
illa jag klädde i skratt.
Mitt nu
Snälla, var varsam med mitt nu,
för det är det enda som jag har.
Bry dig inte om vad som varit,
fråga inte om det som kommer.
Jag försöker vara varsam med mitt nu,
för det kommer aldrig mera åter.
för det är det enda som jag har.
Bry dig inte om vad som varit,
fråga inte om det som kommer.
Jag försöker vara varsam med mitt nu,
för det kommer aldrig mera åter.
Oroa sig
Oroa dig inte i förväg för allting,
säger mina vänner till mig.
De menar bara väl, antar jag,
men det verkar ju lite korkat
att oroa sig i efterhand,
när allt redan är försent.
säger mina vänner till mig.
De menar bara väl, antar jag,
men det verkar ju lite korkat
att oroa sig i efterhand,
när allt redan är försent.
Hemmastadd
Som en fjäril i februari
och en semla i september.
Som ett myggstift i mars
eller en julduk i juni.
Så bekväm och hemmastadd
känner jag mig i tillvaron.
och en semla i september.
Som ett myggstift i mars
eller en julduk i juni.
Så bekväm och hemmastadd
känner jag mig i tillvaron.
Realistiskt
"Man måste se realistiskt på det hela",
förklarade jag för mannen som stod i
hörnet av parkeringen och bytte till
sommardäck på sin nytvättade bil.
"Snart", sa jag, "snart är det dags
att sätta på vinterdäcken igen".
förklarade jag för mannen som stod i
hörnet av parkeringen och bytte till
sommardäck på sin nytvättade bil.
"Snart", sa jag, "snart är det dags
att sätta på vinterdäcken igen".
En burk
I min bokhylla står en burk med tjära.
Riktig tjära. När jag skruvar av locket
från burken strömmar sommaren ut i
rummet och allting fylls med ljudet
av kluckande vågor mot den nytjärade
båten, lommens rop i julikvällen,
och stillheten kring höhässjan uppe
på vallen. Samtidigt, på en annan plats,
regnar det i det svarta vattnet; glest
men harmoniskt sprider sig ringarna
mot den mossiga kanten där aborrarna
står blickstilla, som svarta pinnar.
I samma stund som doften av tjära
exploderar i mina sinnen, minns jag
plötsligt något som jag glömt; man ska
inte leva som om varje dag är den sista,
utan som om varje dag vore den första.
Riktig tjära. När jag skruvar av locket
från burken strömmar sommaren ut i
rummet och allting fylls med ljudet
av kluckande vågor mot den nytjärade
båten, lommens rop i julikvällen,
och stillheten kring höhässjan uppe
på vallen. Samtidigt, på en annan plats,
regnar det i det svarta vattnet; glest
men harmoniskt sprider sig ringarna
mot den mossiga kanten där aborrarna
står blickstilla, som svarta pinnar.
I samma stund som doften av tjära
exploderar i mina sinnen, minns jag
plötsligt något som jag glömt; man ska
inte leva som om varje dag är den sista,
utan som om varje dag vore den första.
Frågor & svar
Alla frågor utan svar gör
mig illamående, men alla
dessa svar som saknar
frågor, dödar mig.
mig illamående, men alla
dessa svar som saknar
frågor, dödar mig.
Sommarens skepnad
Kvinnan på bänken har just
hämtat ut sina fotografier;
i fotopåsarna ligger nu
sommarens minnen prydligt
sorterade. Men hon kan inte
riktigt vänta till hon kommer
hem, utan bläddrar igenom dem
där i septembersolen, och
återupplever sin sommar. Jag
sitter på bänken mittemot och
ser i smyg på hennes leende och
växande vemod. Men detta är vår
septembertröst; en sommar tar
aldrig slut, den byter bara
skepnad, förvandlas omärkligt
från verklighet till minne.
hämtat ut sina fotografier;
i fotopåsarna ligger nu
sommarens minnen prydligt
sorterade. Men hon kan inte
riktigt vänta till hon kommer
hem, utan bläddrar igenom dem
där i septembersolen, och
återupplever sin sommar. Jag
sitter på bänken mittemot och
ser i smyg på hennes leende och
växande vemod. Men detta är vår
septembertröst; en sommar tar
aldrig slut, den byter bara
skepnad, förvandlas omärkligt
från verklighet till minne.
Farligt
Livet är livsfarligt.
Man kan dö.
Man kan dö.
Nostalgiker
Det tråkigaste av allt för oss
kroniska nostalgiker är att vi
aldrig kan hitta någonting nytt.
De få gånger vi verkligen hittar
någonting att glädjas över, är det
alltid något vi en gång själva tappat.
kroniska nostalgiker är att vi
aldrig kan hitta någonting nytt.
De få gånger vi verkligen hittar
någonting att glädjas över, är det
alltid något vi en gång själva tappat.
Maj
I maj vågar vi alla fundera
på det stora intet.
Hur kommer det att
kännas att vara utan?
Tomt? Mörkt? Tyst?
Klockan tickar på bordet och veden knastrar i
köksspisen. Utanför fönstret sjunger fåglarna, och
jag ser ett flugsnappspar som just bestämt sig för
att flytta in i holken i den närmsta björken.
Det har regnat inatt, och allting verkar grönare;
björkarna, liljekonvaljdungen, vinbärsbusken.
Allting är en förutsättning för något annat.
Vintern för våren, våren för sommaren, och
sommaren är en förutsättning för hösten.
Utan det ena kan det andra inte existera.
Precis på samma sätt som döden är en förutsättning
för livet; en spegel i vilken livet reflekteras.
För egentligen är inte frågan vad som händer
efter döden, utan vad som händer före den.
Och det som händer före döden, händer nu.
på det stora intet.
Hur kommer det att
kännas att vara utan?
Tomt? Mörkt? Tyst?
Klockan tickar på bordet och veden knastrar i
köksspisen. Utanför fönstret sjunger fåglarna, och
jag ser ett flugsnappspar som just bestämt sig för
att flytta in i holken i den närmsta björken.
Det har regnat inatt, och allting verkar grönare;
björkarna, liljekonvaljdungen, vinbärsbusken.
Allting är en förutsättning för något annat.
Vintern för våren, våren för sommaren, och
sommaren är en förutsättning för hösten.
Utan det ena kan det andra inte existera.
Precis på samma sätt som döden är en förutsättning
för livet; en spegel i vilken livet reflekteras.
För egentligen är inte frågan vad som händer
efter döden, utan vad som händer före den.
Och det som händer före döden, händer nu.
Tvekan
Här möts två verkligheter;
det som alltid har funnits,
och det som alltid kommer
att finnas. Det är dags välja
väg, för nu har jag befunnit mig
mitt emellan alltför länge.
Men jag tvekar.
Båten som jag sitter i driver
sakta in i den stilla sommarviken.
De små tallarna står lite loja
i lingonriset, och den torra och
frasiga ljungen svajar lätt i vinden.
Vid strandkanten ligger stora stenar,
där tidigare vattennivåer framträder
som gråvita avlagringar.
Båten glider över några näckrosor,
och jag vet att jag måste gjort
mitt val innan båten når strandkanten.
Om inte kommer jag för alltid att
fastna i tomrummet mellan de två
verkligheterna; det som har varit
och det som kommer att vara.
Men jag tvekar.
det som alltid har funnits,
och det som alltid kommer
att finnas. Det är dags välja
väg, för nu har jag befunnit mig
mitt emellan alltför länge.
Men jag tvekar.
Båten som jag sitter i driver
sakta in i den stilla sommarviken.
De små tallarna står lite loja
i lingonriset, och den torra och
frasiga ljungen svajar lätt i vinden.
Vid strandkanten ligger stora stenar,
där tidigare vattennivåer framträder
som gråvita avlagringar.
Båten glider över några näckrosor,
och jag vet att jag måste gjort
mitt val innan båten når strandkanten.
Om inte kommer jag för alltid att
fastna i tomrummet mellan de två
verkligheterna; det som har varit
och det som kommer att vara.
Men jag tvekar.
Kunskapsglapp
Vetenskapen har mycket att
säga om jorden och himlen
och människan. Allt finns att
ta reda på, för den som vill veta;
varför lyser solen, varför är gräset
grönt och hur gamla är bergen?
Men vem kan egentligen lära oss att
njuta av tillvaron medan den pågår?
säga om jorden och himlen
och människan. Allt finns att
ta reda på, för den som vill veta;
varför lyser solen, varför är gräset
grönt och hur gamla är bergen?
Men vem kan egentligen lära oss att
njuta av tillvaron medan den pågår?
Varför inte just här?
Jag vet en plats där bäcken porlar året runt.
Dit går jag när jag måste. Jag sitter på den mossiga
stenen i slänten ner mot bäcken, och ser vattnet rinna
förbi från myren i höjden. Jag hör vattnet passera mig,
för att fortsätta och rinna ut i sjön längre ner i dalen.
Just här, där jag sitter, är granskogen lite glesare
men står ändå som en skyddande vägg runt mig.
Någonstans måste allting börja och sluta.
Varför inte just här?
Eller man kan också sitta vid skogstjärnen en
sommardag, i den mjuka mossen, innanför blåbärsriset
och tallarna. Kanske äter man en smörgås och dricker
kaffe ur termosen, medan flötet sakta guppar i det
mörka vattnet, och blir ett med skogen. I ljungen
surrar humlor och bin, och en svag bris av pors
och tallblåser in från kanten av skogen.
Så kan det också vara.
Dit går jag när jag måste. Jag sitter på den mossiga
stenen i slänten ner mot bäcken, och ser vattnet rinna
förbi från myren i höjden. Jag hör vattnet passera mig,
för att fortsätta och rinna ut i sjön längre ner i dalen.
Just här, där jag sitter, är granskogen lite glesare
men står ändå som en skyddande vägg runt mig.
Någonstans måste allting börja och sluta.
Varför inte just här?
Eller man kan också sitta vid skogstjärnen en
sommardag, i den mjuka mossen, innanför blåbärsriset
och tallarna. Kanske äter man en smörgås och dricker
kaffe ur termosen, medan flötet sakta guppar i det
mörka vattnet, och blir ett med skogen. I ljungen
surrar humlor och bin, och en svag bris av pors
och tallblåser in från kanten av skogen.
Så kan det också vara.
Riskbedömning
Trots att jag oroas en smula av en
tänkbar pandemi av fågelinfluensan,
drar jag mig för att skaffa vaccin.
Det skulle kännas avsevärt mycket
snöpligare att dö i en olycka på
väg till apoteket.
tänkbar pandemi av fågelinfluensan,
drar jag mig för att skaffa vaccin.
Det skulle kännas avsevärt mycket
snöpligare att dö i en olycka på
väg till apoteket.
1984
Det är sportlov. Februaridagen är strålande vacker,
mitt i åttiotalet. Solen skiner och är så varm, trots
att det är mitt i vintern, så att snön har börjat
smälta från taken, och det droppar och rinner i stuprören.
På eftermiddagen går jag på en promenad, ner till skivaffären
nedanför järnvägen. Den första, enda, och sista riktiga
skivaffären i vårt lilla samhälle. Där skulle jag senare
köpa ”Blå Himlen Blues”, och där sålde jag skivor som jag
än idag ångrar; som ”Genom ljuva livet” och ”Moderna Tider”.
Men denna februaridag i början på 80-talet köper jag en
begagnad Paul Simon, ”Hearts and Bones”. När jag kommer
hem sätter jag mig vid stereon i vardagsrummet, sätter på
mig de stora hörlurarna, plockar fram textkonvolutet och
följer med i texterna medan jag lyssnar. Jag är ensam hemma,
där jag sitter i den orangebruna soffan och solen värmer
mitt ansiktet genom fönsterrutan. Utanför fönstret droppar
det fortfarande ner på fönsterbläcket.Jag lägger ner mitt
ansikte i soffan, för att solen ska komma åt ordentligt.
Sångerna. ”Allergies”, ”Hearts and Bones”, ”Think Too Much”,
”Song About the Moon”, och “The Late Great Johnny Ace”.
Jag vet inte vad det är, om det är sångerna, ensamheten,
februari, den kommande våren, men plötsligt kommer det
svarta hjulet rullande över mig, det tunga hjulet av
ensamhet och sorgsenhet, och klumpen i magen växer och
växer, där jag ligger i soffan. Jag förstår inte vad
texterna betyder, men jag vet hur de känns.
mitt i åttiotalet. Solen skiner och är så varm, trots
att det är mitt i vintern, så att snön har börjat
smälta från taken, och det droppar och rinner i stuprören.
På eftermiddagen går jag på en promenad, ner till skivaffären
nedanför järnvägen. Den första, enda, och sista riktiga
skivaffären i vårt lilla samhälle. Där skulle jag senare
köpa ”Blå Himlen Blues”, och där sålde jag skivor som jag
än idag ångrar; som ”Genom ljuva livet” och ”Moderna Tider”.
Men denna februaridag i början på 80-talet köper jag en
begagnad Paul Simon, ”Hearts and Bones”. När jag kommer
hem sätter jag mig vid stereon i vardagsrummet, sätter på
mig de stora hörlurarna, plockar fram textkonvolutet och
följer med i texterna medan jag lyssnar. Jag är ensam hemma,
där jag sitter i den orangebruna soffan och solen värmer
mitt ansiktet genom fönsterrutan. Utanför fönstret droppar
det fortfarande ner på fönsterbläcket.Jag lägger ner mitt
ansikte i soffan, för att solen ska komma åt ordentligt.
Sångerna. ”Allergies”, ”Hearts and Bones”, ”Think Too Much”,
”Song About the Moon”, och “The Late Great Johnny Ace”.
Jag vet inte vad det är, om det är sångerna, ensamheten,
februari, den kommande våren, men plötsligt kommer det
svarta hjulet rullande över mig, det tunga hjulet av
ensamhet och sorgsenhet, och klumpen i magen växer och
växer, där jag ligger i soffan. Jag förstår inte vad
texterna betyder, men jag vet hur de känns.
If you want to write a song about the moon
Think about the moon before you start
Because the heart will howl
like a dog in the moonlight
and the heart can explode
like a pistol on a June night.
Så var det när hjulet rullade över mig, den första gången.
Fågel
En morgon när jag vaknade satt
det en fågel på min högra axel.
Det var en svart fågel, med
en grå krans runt halsen.
Ögonen var sorgsna, men
ändå pigga och vakna.
Till att börja med visste
jag inte vad jag skulle göra,
och det blev en smula besvärligt
att klä sig de första morgnarna.
Men jag vande mig ändå rätt snabbt,
och nu har jag rent av börjat
uppskatta mitt nya sällskap.
Jag har tänkt att kanske gå
till någon, jag vet inte vem,
för att få veta vad det
egentligen är för fågel.
Men tillsvidare får han sitta
där han sitter, och jag vet inte
vad det skulle förändra något
att veta vad vi människor kallar den.
det en fågel på min högra axel.
Det var en svart fågel, med
en grå krans runt halsen.
Ögonen var sorgsna, men
ändå pigga och vakna.
Till att börja med visste
jag inte vad jag skulle göra,
och det blev en smula besvärligt
att klä sig de första morgnarna.
Men jag vande mig ändå rätt snabbt,
och nu har jag rent av börjat
uppskatta mitt nya sällskap.
Jag har tänkt att kanske gå
till någon, jag vet inte vem,
för att få veta vad det
egentligen är för fågel.
Men tillsvidare får han sitta
där han sitter, och jag vet inte
vad det skulle förändra något
att veta vad vi människor kallar den.
Oförändrat
De som tror att det någon
gång ska bli bättre, tror fel.
Om människan skapades
till gudens avbild, bor då Gud
i människan eller bor människan i Gud?
Det är sådana frågor som gör att
ingenting någonsin blir bättre.
Å andra sidan blir det inte heller sämre.
Ingenting blir ens oförändrat.
Ungefär som ett ord man har
glömt, men minns hur man uttalar.
gång ska bli bättre, tror fel.
Om människan skapades
till gudens avbild, bor då Gud
i människan eller bor människan i Gud?
Det är sådana frågor som gör att
ingenting någonsin blir bättre.
Å andra sidan blir det inte heller sämre.
Ingenting blir ens oförändrat.
Ungefär som ett ord man har
glömt, men minns hur man uttalar.
Man flyttar
Man flyttar möbler däruppe. Tunga
kommoder och ärvda vitrinskåp släpas
över golvet. Först trodde jag att det
var hos grannen ovanpå, men nu vet jag
att det är i mitt eget huvud. Man försöker
dränka oljudet i psalmer på hög volym,
så nu släpas det och bullrar, medan "Säll
är den som sina händer i Guds händer
sluter", "Klippa, du som brast för mig"
och "Det finns djup i Herrens godhet"
dånar i rummet. Men jag vet fortfarande
inte vem det är som flyttar däruppe.
kommoder och ärvda vitrinskåp släpas
över golvet. Först trodde jag att det
var hos grannen ovanpå, men nu vet jag
att det är i mitt eget huvud. Man försöker
dränka oljudet i psalmer på hög volym,
så nu släpas det och bullrar, medan "Säll
är den som sina händer i Guds händer
sluter", "Klippa, du som brast för mig"
och "Det finns djup i Herrens godhet"
dånar i rummet. Men jag vet fortfarande
inte vem det är som flyttar däruppe.
Barndomssommar
En blå Saab 95 svänger in på den lilla skogsvägen
och lämnar grusvägen, där ett dammoln svävar
kvar i den stilla kvällen. Mannen bakom ratten
har en pojke i knäet, som har tjatat sig till att
få styra den sista biten. De sällsynta tillfällen
när tjatet faktiskt ger utdelning är värt allt besvär.
Mannen vilar vänster arm i det nedvevade fönstret,
som släpper in värmen från en 70-talssommar, och ler
åt pojkens koncentration. Kvinnan som sitter bredvid
undrar om detta verkligen ska vara nödvändigt.
I baksätet sitter lillebror, butter och lite avundsjuk,
och väntar på att det ska bli hans tur att styra någon gång.
Men var sak har sin tid. Väl framme vid stugan bärs
packningen in, och trädgårdsmöblerna ut i den varma
fredagskvällen. Bröderna springer ner till sjön för att se
om något flutit iland, springer sedan upp igen, tar fram piltavlan,
tröttnar lika snabbt, och springer i stället bort till bäcken
för att se om vattenhjulet snurrar än. Kvinnan har redan börjat
duka fram mat för kvällen, korven grillas i den öppna spisen,
och mannen öppnar helgens första pilsner. Nu är det fredagkväll
vilken sommar som helst under den tid som kallas den lyckliga
barndomen. Men fastän det kan vara vilken sommar som helst,
så är det inte det. Det är just det som gör barndomen så
lycklig; vilken sommar som helst är speciell.
och lämnar grusvägen, där ett dammoln svävar
kvar i den stilla kvällen. Mannen bakom ratten
har en pojke i knäet, som har tjatat sig till att
få styra den sista biten. De sällsynta tillfällen
när tjatet faktiskt ger utdelning är värt allt besvär.
Mannen vilar vänster arm i det nedvevade fönstret,
som släpper in värmen från en 70-talssommar, och ler
åt pojkens koncentration. Kvinnan som sitter bredvid
undrar om detta verkligen ska vara nödvändigt.
I baksätet sitter lillebror, butter och lite avundsjuk,
och väntar på att det ska bli hans tur att styra någon gång.
Men var sak har sin tid. Väl framme vid stugan bärs
packningen in, och trädgårdsmöblerna ut i den varma
fredagskvällen. Bröderna springer ner till sjön för att se
om något flutit iland, springer sedan upp igen, tar fram piltavlan,
tröttnar lika snabbt, och springer i stället bort till bäcken
för att se om vattenhjulet snurrar än. Kvinnan har redan börjat
duka fram mat för kvällen, korven grillas i den öppna spisen,
och mannen öppnar helgens första pilsner. Nu är det fredagkväll
vilken sommar som helst under den tid som kallas den lyckliga
barndomen. Men fastän det kan vara vilken sommar som helst,
så är det inte det. Det är just det som gör barndomen så
lycklig; vilken sommar som helst är speciell.
Påsk
För vissa av oss är påsken den tid på året
då vi påminns om hur Jesus inte dog på korset,
för att därefter inte återuppstå på den tredje dagen.
då vi påminns om hur Jesus inte dog på korset,
för att därefter inte återuppstå på den tredje dagen.
Någon
Någon går bakom mig. Jag hör hans
steg och jag känner hans andedräkt i
min nacke, men när jag vänder mig om
finns det ingen där. Men jag vet att han
står bakom mig. Jag har länge velat fråga
honom vad han vill mig, men trots att jag
hör honom och känner honom har jag
aldrig sett honom. Ibland har jag till och
med tvivlat och tänkt att allt kanske bara
är inbillning. Jag har försökt bevisa hans
existens, även om jag inte riktigt vet för vem.
Kanske för mig själv. En sommardag, till
exempel, gick jag ner till stranden för att
se om han skulle lämna fotspår i sanden.
Jag hörde honom, som vanligt, och jag
kände hans andedräkt i nacken, men när
jag vände mig om fanns det ingen där.
Och inga fotspår fanns i sanden.
En annan gång ställde jag upp speglar
i lägenheten, och arrangerade dem så
att jag skulle se allt som fanns i rummet;
alla vinklar var täckta, även det som fanns
bakom mig. Men ingen syntes i speglarna.
Inte ens jag själv. Sedan dess har jag aldrig
mer funderat på att kontrollera hans existens.
Jag låter det vara som det är med den saken.
Däremot funderar jag nu på min egen existens.
steg och jag känner hans andedräkt i
min nacke, men när jag vänder mig om
finns det ingen där. Men jag vet att han
står bakom mig. Jag har länge velat fråga
honom vad han vill mig, men trots att jag
hör honom och känner honom har jag
aldrig sett honom. Ibland har jag till och
med tvivlat och tänkt att allt kanske bara
är inbillning. Jag har försökt bevisa hans
existens, även om jag inte riktigt vet för vem.
Kanske för mig själv. En sommardag, till
exempel, gick jag ner till stranden för att
se om han skulle lämna fotspår i sanden.
Jag hörde honom, som vanligt, och jag
kände hans andedräkt i nacken, men när
jag vände mig om fanns det ingen där.
Och inga fotspår fanns i sanden.
En annan gång ställde jag upp speglar
i lägenheten, och arrangerade dem så
att jag skulle se allt som fanns i rummet;
alla vinklar var täckta, även det som fanns
bakom mig. Men ingen syntes i speglarna.
Inte ens jag själv. Sedan dess har jag aldrig
mer funderat på att kontrollera hans existens.
Jag låter det vara som det är med den saken.
Däremot funderar jag nu på min egen existens.
Mars
Jag knackar hål på isskorpan i brunnen
och fyller plasthinken med iskallt vatten.
Ner till källan är en smal stig upptrampad
i snön, och vallarna räcker nästan ända upp
till magen. Det skvätter ut lite vatten i
snödrivorna när jag bär upp hinken. När jag
kommer in upptäcker jag att det börjar bli
lite mörkt, så jag tänder fotogenlampan i
taket. Brasan i kaminen knastrar och knäpper
av björkveden, och jag drar fram stolen
riktigt nära, och sätter mig i värmen.
Veden kommer att räcka hela kvällen.
Tiden går, men står ändå stilla.
och fyller plasthinken med iskallt vatten.
Ner till källan är en smal stig upptrampad
i snön, och vallarna räcker nästan ända upp
till magen. Det skvätter ut lite vatten i
snödrivorna när jag bär upp hinken. När jag
kommer in upptäcker jag att det börjar bli
lite mörkt, så jag tänder fotogenlampan i
taket. Brasan i kaminen knastrar och knäpper
av björkveden, och jag drar fram stolen
riktigt nära, och sätter mig i värmen.
Veden kommer att räcka hela kvällen.
Tiden går, men står ändå stilla.
Världen
Världen är komplicerad,
säger man mig, men jag
menar nog ändå att problemet
inte är att världen är för
komplicerad, utan att den
är alltför simpel.
säger man mig, men jag
menar nog ändå att problemet
inte är att världen är för
komplicerad, utan att den
är alltför simpel.
Reinkarnation
Om det verkligen funnes ett liv efter döden,
skulle det ha målats betydligt fler
postumma självporträtt.
skulle det ha målats betydligt fler
postumma självporträtt.
Ask
Ankomsthallen är stor och ödslig,
trots att det är rusningstid.
Klackarna studsar klapprande mellan
marmorgolvet, stenväggarna och taket.
Stegen närmar sig mig, där jag sitter
på en av bänkarna med en ask i knäet.
Asken är full av allt det som aldrig blev
sagt; ord för ord, mening för mening.
Trots att jag hör stegen komma
närmare och närmare nu, ser jag
ingen människa ovanför dem,
men jag vet ändå vilka de tillhör.
De tillhör alla dem som skulle ha
haft orden som ligger i asken.
När de kommer hit ska jag
öppna asken och ge tillbaka
det jag behållit alltför länge.
trots att det är rusningstid.
Klackarna studsar klapprande mellan
marmorgolvet, stenväggarna och taket.
Stegen närmar sig mig, där jag sitter
på en av bänkarna med en ask i knäet.
Asken är full av allt det som aldrig blev
sagt; ord för ord, mening för mening.
Trots att jag hör stegen komma
närmare och närmare nu, ser jag
ingen människa ovanför dem,
men jag vet ändå vilka de tillhör.
De tillhör alla dem som skulle ha
haft orden som ligger i asken.
När de kommer hit ska jag
öppna asken och ge tillbaka
det jag behållit alltför länge.
Februari
Den frusna åkern,
fläckvis täckt av snö,
är tröst och tystnad.
En kråka flyger in från
skogen, landar ljudlöst
på den kalla marken.
Mitt liv kan fortsätta,
eller börja, vilket som.
Men fullmånen!
Vad gör vi åt
fullmånen i februari?
fläckvis täckt av snö,
är tröst och tystnad.
En kråka flyger in från
skogen, landar ljudlöst
på den kalla marken.
Mitt liv kan fortsätta,
eller börja, vilket som.
Men fullmånen!
Vad gör vi åt
fullmånen i februari?
Fjärrkontroll
Det börjar bli dags att byta batterierna i
dvd-spelarens fjärrkontroll. Jag köpte den
för tre år sedan, vilket alltså innebär att
jag uppskattningsvis ska byta batterier
ytterligare tretton gånger under min livstid.
Men mer än så återstår inte av livet.
Tretton batteribyten.
dvd-spelarens fjärrkontroll. Jag köpte den
för tre år sedan, vilket alltså innebär att
jag uppskattningsvis ska byta batterier
ytterligare tretton gånger under min livstid.
Men mer än så återstår inte av livet.
Tretton batteribyten.
Borde
Man borde inte leva som om varje dag är den sista,
utan som om varje dag är den första.
utan som om varje dag är den första.
Resan
Solen lyser fyrkantigt på golvet
i rummet. En dammtuss svävar
sakta upp mot taket, tyngdlöst
som en satellit i rymden.
Jag måste bestämma mig nu;
jag kan låta dammtussen fara
vidare och fortsätta mitt liv som nu.
Det vore nog det enklaste.
Men jag kan också lämna allt
och följa med på resan.
Det vore nog det bästa.
Så jag sluter ögonen, tar ett djupt
andetag, håller upp min högra
hand till adjö, och kliver upp.
Jag är äntligen fri.
i rummet. En dammtuss svävar
sakta upp mot taket, tyngdlöst
som en satellit i rymden.
Jag måste bestämma mig nu;
jag kan låta dammtussen fara
vidare och fortsätta mitt liv som nu.
Det vore nog det enklaste.
Men jag kan också lämna allt
och följa med på resan.
Det vore nog det bästa.
Så jag sluter ögonen, tar ett djupt
andetag, håller upp min högra
hand till adjö, och kliver upp.
Jag är äntligen fri.
Råd
Om man bara följer Socialstyrelsens
rekommendationer, och dessutom undviker
allt som forskarna ständigt konstaterar
vara hälsovådligt, och om man bara aktar
sig noga för det som på annat sätt är
farligt, riskfyllt och osäkert, kommer
man troligen att bli en av alla dem
som levde länge, men dog tidigt.
rekommendationer, och dessutom undviker
allt som forskarna ständigt konstaterar
vara hälsovådligt, och om man bara aktar
sig noga för det som på annat sätt är
farligt, riskfyllt och osäkert, kommer
man troligen att bli en av alla dem
som levde länge, men dog tidigt.
Januari
Det snöar tunga flingor på den smala skogsvägen
som på sommaren ringlar tyst och grönt genom
granskogen, fram till det röda huset där livet bor.
Men nu, i vinterskogens dova vakum, hörs inte ens
ljudet av min uteblivna gråt, och täcket av snö blir
en rock av ångrad tystnad.
Men vägens sorg är inte att smultronen vid bäcken
döljs under snön. Vägens sorg är inte heller att
grässträngen, klövern och brännässlorna vid ruinen
av den gamla ladugården inte syns under snödrivorna.
Vägens sorg är större än så; under snön
vet ingen åt vilket håll den leder.
som på sommaren ringlar tyst och grönt genom
granskogen, fram till det röda huset där livet bor.
Men nu, i vinterskogens dova vakum, hörs inte ens
ljudet av min uteblivna gråt, och täcket av snö blir
en rock av ångrad tystnad.
Men vägens sorg är inte att smultronen vid bäcken
döljs under snön. Vägens sorg är inte heller att
grässträngen, klövern och brännässlorna vid ruinen
av den gamla ladugården inte syns under snödrivorna.
Vägens sorg är större än så; under snön
vet ingen åt vilket håll den leder.
Gemensamt
Vi människor lever på
olika sätt men dör ändå
på samma; med ett
sista andetag.
olika sätt men dör ändå
på samma; med ett
sista andetag.
Fundering
Meningen med livet funderar jag
inte längre så mycket på.
Meningen med döden bekymrar
mig å andra sidan desto mer.
Men mest av allt grubblar jag
ändå på vad som händer
efter döden.
inte längre så mycket på.
Meningen med döden bekymrar
mig å andra sidan desto mer.
Men mest av allt grubblar jag
ändå på vad som händer
efter döden.
Samverkan
Arbetslivet kan numera delas
in i två lika stora enheter;
vård av sjukt barn, följt
av sjuk av vårt barn, i en
växelvis och ständig samverkan.
in i två lika stora enheter;
vård av sjukt barn, följt
av sjuk av vårt barn, i en
växelvis och ständig samverkan.
Fotografi
På bordet ligger två fotografier.
Det ena är taget för mycket länge sedan,
och föreställer ett hus i en sedan länge
förfallen och bortglömd by. Framför huset
ligger två män utsträckta i gräset.
En kvinna sitter i en stol under syrenen,
och några barn leker bredvid henne.
Fotot är svartvitt men aldrig har färgerna
varit klarare, ljuden tydligare
eller dofterna starkare.
Det andra fotot är taget från
samma plats, men en annan tid.
Jag stod i fotografens osynliga fotspår,
men nu är människorna, syrenen och huset
spårlöst borta. Egendomligt försvunna,
som bara det kan vara som en gång funnits.
Men färgerna, ljuden och dofterna väller
åter fram ur det tomma fotografiet.
Och nu är det inte längre
två fotografier, utan samma.
Det ena är taget för mycket länge sedan,
och föreställer ett hus i en sedan länge
förfallen och bortglömd by. Framför huset
ligger två män utsträckta i gräset.
En kvinna sitter i en stol under syrenen,
och några barn leker bredvid henne.
Fotot är svartvitt men aldrig har färgerna
varit klarare, ljuden tydligare
eller dofterna starkare.
Det andra fotot är taget från
samma plats, men en annan tid.
Jag stod i fotografens osynliga fotspår,
men nu är människorna, syrenen och huset
spårlöst borta. Egendomligt försvunna,
som bara det kan vara som en gång funnits.
Men färgerna, ljuden och dofterna väller
åter fram ur det tomma fotografiet.
Och nu är det inte längre
två fotografier, utan samma.
Rim
Baka, baka kaka,
av våra brustna drömmar.
Smaka bakad kaka,
av dessa brustna drömmar.
Apa, smaka kaka,
av alla brustna drömmar.
Inte mera smaka
kaka av brustna drömmar.
av våra brustna drömmar.
Smaka bakad kaka,
av dessa brustna drömmar.
Apa, smaka kaka,
av alla brustna drömmar.
Inte mera smaka
kaka av brustna drömmar.
November
Novemberdiset hänger i de nakna björkarna
och bland granarnas risiga grenar.
Över kärret svävar tunga dimmoln.
Vallen, ängen och gräsmattan är sur,
blöt och tung, och under lönnen ligger
en matta av klibbande, murknande löv.
Vinbärsbusken hukar naken och
söndergnagd av rådjur. Från brasan
i kaminen luktar det rök, så ensligt som
en eld bara luktar i november.
De fåglar som är kvar här, i dystra november,
kurar ihop sig på grenarna i träden.
Allt är uppochnervänt och undandställt;
skotttkärran, vattentunnan, hammocken.
Det hällregnar nu.
Det luktar ruttet, unket, död från skogen.
Röken från kaminen blandar sig med
regnsmattret på fönsterbecket och den
nedfallna rönnen som höststormen fällde.
Vad är det vi egentligen längtar efter;
är det slutet eller räddningen?
Och om det här är räddningen,
var väntan verkligen mödan värd?
och bland granarnas risiga grenar.
Över kärret svävar tunga dimmoln.
Vallen, ängen och gräsmattan är sur,
blöt och tung, och under lönnen ligger
en matta av klibbande, murknande löv.
Vinbärsbusken hukar naken och
söndergnagd av rådjur. Från brasan
i kaminen luktar det rök, så ensligt som
en eld bara luktar i november.
De fåglar som är kvar här, i dystra november,
kurar ihop sig på grenarna i träden.
Allt är uppochnervänt och undandställt;
skotttkärran, vattentunnan, hammocken.
Det hällregnar nu.
Det luktar ruttet, unket, död från skogen.
Röken från kaminen blandar sig med
regnsmattret på fönsterbecket och den
nedfallna rönnen som höststormen fällde.
Vad är det vi egentligen längtar efter;
är det slutet eller räddningen?
Och om det här är räddningen,
var väntan verkligen mödan värd?
Tid och rum
Tid och rum är samma sak.
Snäckans sus vid havets strand,
rusningstid en fredag.
Ögon öppna,
ögon slutna,
för muren mellan dig och dom.
Men om natten sover skuggorna;
vilar tryggt i skogens famn.
Väntar på sin tid.
Väntar på sin dag.
Snäckans sus vid havets strand,
rusningstid en fredag.
Ögon öppna,
ögon slutna,
för muren mellan dig och dom.
Men om natten sover skuggorna;
vilar tryggt i skogens famn.
Väntar på sin tid.
Väntar på sin dag.
Salt
Jag vrängde av mig min hud,
vek ihop den fint, och hängde
den slarvigt över stolsryggen.
Allting blev omedelbart
att kännas verkligare;
talgoxens sång i den töande skogen,
vårens första match på grusplanen,
och doften av nytjärad eka i viken.
För den som saknar hud är vemodet
värre än allt salt i världen.
vek ihop den fint, och hängde
den slarvigt över stolsryggen.
Allting blev omedelbart
att kännas verkligare;
talgoxens sång i den töande skogen,
vårens första match på grusplanen,
och doften av nytjärad eka i viken.
För den som saknar hud är vemodet
värre än allt salt i världen.
Bättre
Det är bättre att tänka före,
än följa efter.
än följa efter.
Berörd
Vissa människors död berör
mig så mycket mer än andra;
och det är när de människor dör,
som jag inte ens misstänkte levde.
mig så mycket mer än andra;
och det är när de människor dör,
som jag inte ens misstänkte levde.
Perspektiv
Allting handlar om perspektiv,
hur man ser på saker och ting,
läste jag i en bok, och visst;
egentligen är det inte
jag som är tjock, utan
världen som är smal.
hur man ser på saker och ting,
läste jag i en bok, och visst;
egentligen är det inte
jag som är tjock, utan
världen som är smal.