Tom Leben samlar tankarna

Ankomsthallen är stor och ödslig,
trots att det är rusningstid.
Klackarna studsar klapprande mellan
marmorgolvet, stenväggarna och taket.
Stegen närmar sig mig, där jag sitter
på en av bänkarna med en ask i knäet.
Asken är full av allt det som aldrig blev
sagt; ord för ord, mening för mening.
Trots att jag hör stegen komma
närmare och närmare nu, ser jag
ingen människa ovanför dem,
men jag vet ändå vilka de tillhör.
De tillhör alla dem som skulle ha
haft orden som ligger i asken.
När de kommer hit ska jag
öppna asken och ge tillbaka
det jag behållit alltför länge.