Tom Leben samlar tankarna

Jag vet en plats där bäcken porlar året runt.
Dit går jag när jag måste. Jag sitter på den mossiga
stenen i slänten ner mot bäcken, och ser vattnet rinna
förbi från myren i höjden. Jag hör vattnet passera mig,
för att fortsätta och rinna ut i sjön längre ner i dalen.
Just här, där jag sitter, är granskogen lite glesare
men står ändå som en skyddande vägg runt mig.
Någonstans måste allting börja och sluta.
Varför inte just här?
Eller man kan också sitta vid skogstjärnen en
sommardag, i den mjuka mossen, innanför blåbärsriset
och tallarna. Kanske äter man en smörgås och dricker
kaffe ur termosen, medan flötet sakta guppar i det
mörka vattnet, och blir ett med skogen. I ljungen
surrar humlor och bin, och en svag bris av pors
och tallblåser in från kanten av skogen.
Så kan det också vara.