Tom Leben samlar tankarna

Novemberdiset hänger i de nakna björkarna
och bland granarnas risiga grenar.
Över kärret svävar tunga dimmoln.
Vallen, ängen och gräsmattan är sur,
blöt och tung, och under lönnen ligger
en matta av klibbande, murknande löv.
Vinbärsbusken hukar naken och
söndergnagd av rådjur. Från brasan
i kaminen luktar det rök, så ensligt som
en eld bara luktar i november.
De fåglar som är kvar här, i dystra november,
kurar ihop sig på grenarna i träden.
Allt är uppochnervänt och undandställt;
skotttkärran, vattentunnan, hammocken.
Det hällregnar nu. 
Det luktar ruttet, unket, död från skogen.
Röken från kaminen blandar sig med
regnsmattret på fönsterbecket och den
nedfallna rönnen som höststormen fällde.
Vad är det vi egentligen längtar efter;
är det slutet eller räddningen?
Och om det här är räddningen,
var väntan verkligen mödan värd?