1984
Det är sportlov. Februaridagen är strålande vacker,
mitt i åttiotalet. Solen skiner och är så varm, trots
att det är mitt i vintern, så att snön har börjat
smälta från taken, och det droppar och rinner i stuprören.
På eftermiddagen går jag på en promenad, ner till skivaffären
nedanför järnvägen. Den första, enda, och sista riktiga
skivaffären i vårt lilla samhälle. Där skulle jag senare
köpa ”Blå Himlen Blues”, och där sålde jag skivor som jag
än idag ångrar; som ”Genom ljuva livet” och ”Moderna Tider”.
Men denna februaridag i början på 80-talet köper jag en
begagnad Paul Simon, ”Hearts and Bones”. När jag kommer
hem sätter jag mig vid stereon i vardagsrummet, sätter på
mig de stora hörlurarna, plockar fram textkonvolutet och
följer med i texterna medan jag lyssnar. Jag är ensam hemma,
där jag sitter i den orangebruna soffan och solen värmer
mitt ansiktet genom fönsterrutan. Utanför fönstret droppar
det fortfarande ner på fönsterbläcket.Jag lägger ner mitt
ansikte i soffan, för att solen ska komma åt ordentligt.
Sångerna. ”Allergies”, ”Hearts and Bones”, ”Think Too Much”,
”Song About the Moon”, och “The Late Great Johnny Ace”.
Jag vet inte vad det är, om det är sångerna, ensamheten,
februari, den kommande våren, men plötsligt kommer det
svarta hjulet rullande över mig, det tunga hjulet av
ensamhet och sorgsenhet, och klumpen i magen växer och
växer, där jag ligger i soffan. Jag förstår inte vad
texterna betyder, men jag vet hur de känns.
mitt i åttiotalet. Solen skiner och är så varm, trots
att det är mitt i vintern, så att snön har börjat
smälta från taken, och det droppar och rinner i stuprören.
På eftermiddagen går jag på en promenad, ner till skivaffären
nedanför järnvägen. Den första, enda, och sista riktiga
skivaffären i vårt lilla samhälle. Där skulle jag senare
köpa ”Blå Himlen Blues”, och där sålde jag skivor som jag
än idag ångrar; som ”Genom ljuva livet” och ”Moderna Tider”.
Men denna februaridag i början på 80-talet köper jag en
begagnad Paul Simon, ”Hearts and Bones”. När jag kommer
hem sätter jag mig vid stereon i vardagsrummet, sätter på
mig de stora hörlurarna, plockar fram textkonvolutet och
följer med i texterna medan jag lyssnar. Jag är ensam hemma,
där jag sitter i den orangebruna soffan och solen värmer
mitt ansiktet genom fönsterrutan. Utanför fönstret droppar
det fortfarande ner på fönsterbläcket.Jag lägger ner mitt
ansikte i soffan, för att solen ska komma åt ordentligt.
Sångerna. ”Allergies”, ”Hearts and Bones”, ”Think Too Much”,
”Song About the Moon”, och “The Late Great Johnny Ace”.
Jag vet inte vad det är, om det är sångerna, ensamheten,
februari, den kommande våren, men plötsligt kommer det
svarta hjulet rullande över mig, det tunga hjulet av
ensamhet och sorgsenhet, och klumpen i magen växer och
växer, där jag ligger i soffan. Jag förstår inte vad
texterna betyder, men jag vet hur de känns.
If you want to write a song about the moon
Think about the moon before you start
Because the heart will howl
like a dog in the moonlight
and the heart can explode
like a pistol on a June night.
Så var det när hjulet rullade över mig, den första gången.
Kommentarer
Trackback