Tom Leben samlar tankarna

Syftningsfel och tempusfel
och långa avsnitt som
helt saknar mening.
Vem läste egentligen
korrektur på mitt liv?

En gång när jag verkligen
behövde prata med Gud,
var det upptaget.
Då lade jag på,
och har aldrig försökt igen.
Man är ju inte den som vill 
verka efterhängsen

Det ligger en gammal kvinna i sängen,
med händerna knäppta på bröstet.
Hon dog under natten, 97 år gammal.
Vid sänggaveln sitter hennes äldre bror,
förstummad, och har svårt att förstå.
När en bår rullas in och kvinnan
som varit hans syster i 97 år lyfts över på båren
och rullas ut ur rummet, tar han tag i sänggaveln
med ena handen och reser sig upp,
som om han tänkte säga något.
Men inga ord kommer ur hans mun.
Han står så, stilla, i några sekunder,
med handen på sänggaveln,
medan båren rullar ut ur rummet.
Sedan sätter han sig ner igen,
fortfarande lika tyst.
Så gör vi ibland, vi människor;
reser oss häftigt för det ofattbara,
bara för att det inte finns något annat vi kan göra.
Sedan sätter vi oss ner igen.
Också det för att det inte finns något annat vi kan göra.

På en punkt hade
Shakespeare ändå fel;
att vara eller inte vara
är inte frågan,
det är ett påstående.

Det tar bara en sekund
för allting att förändras.
Evigheten före och
evigheten efter
blir för alltid annorlunda.
Allting blir annorlunda;
minnen och fotografier
och historier som ska berättas
har plötsligt fått en annan innebörd
och en ny betydelse.
För den som berättar
och för den som lyssnar.
Också det som ska hända
i framtiden har redan förändrats,
fast det ännu inte ens har inträffat.
Någonting i berättelserna
skulle ha kunnat vara annorlunda.
Så kommer man att säga,
och så kommer tillvaron i fortsättningen
egentligen att bestå av denna enda sekund.
Det är den som räknas,
och det är den som blir måttstock
på allt.

Efter att ha sett gamla bilder,
och då slagits av likheten mellan
Olof Palme och Christer Pettersson,
förstår jag hur det hela gått till;
Christer Pettersson hade egentligen
tänkt begå självmord den där kvällen,
men tog fel på person.

Jag har räknat på sannolikheten
för olika sätt man kan dö på,
och jag har kommit fram till
att den är 100 procent.

Varför är inte "palindrom" en?

Jag har bestämt mig för att
sluta oroa mig över småsaker.
När domens dag kommer
är det ändå de stora sakerna
man kommer att få fan för.

När man var yngre försökte man
verka äldre än man egentligen var,
men numera gör man allt för att
verkar yngre än man faktiskt är.

Så låg den där ändå till slut,
mitt bland näckrosorna,
omsluten av måsarnas
stimmande skrän, och
granskogens evighetssus.
Sommaren.
Jag försökte fånga den,
just där och då,
men i samma ögonblick kom
en svalare bris in från sjön, och
sommaren gled ur mina händer
och sjönk till botten.
Jag såg den glimma en stund, där nere,
i reflexerna från de sista solstrålarna.
Sen vällde hösten in över himlen,
och kvävde mig där jag satt
på en ljungtuva vid stranden.
Jag satt kvar där för alltid.
Sen reste jag mig.

Att leva
är någonting helt annat
än att inte vara död.

Om man skulle
resa till månen
och sitta ner en stund,
i tystnaden långt ovanför
norr och söder, och sedan
rikta kikaren mot jorden,
då skulle man upptäcka att
från månen ser man inga länder,
och jorden har inga gränser.

Om Gud hade velat att livet skulle vara enkelt
hade han inte satt skal på potatisen.

Kvinnan som ska flytta går ett sista varv i huset, som fram till idag varit hennes hem.
Hon går genom det tomma huset, rum för rum, och andas in alla minnen som fortfarande bor kvar där.
Hon ber sin dotter att ta ett sista foto, från en speciell vinkel av vardagsrummet som hon särskilt vill minnas.
Sen går hon ut i trädgården och promenerar en sista gång bland buskarna och träden, som vuxit med henne och familjen under femtio år; rosorna, syrenen, lönnen, äppelträdet.
När hon tror att ingen ser, vinkar hon sakta farväl till en av björkarna.
Det sista som hörs är ljudet av en bildörr som slår igen, och det sista som syns är de röda bakljusen som försvinner längs grusvägen i sommarkvällen.
Allting fortsätter som vanligt, men på olika platser.

Kapitalismen handlar inte
om vad någon vill köpa,
utan om vad som är
möjligt att sälja.
Det passar kapitalisten bra,
som inte vill tjäna pengar
på det han gör,
utan göra något
han tjänar pengar på.

Den som är rädd för att dö,
är rädd för att leva.

Döden är ingen vacker gäst.
Sällan är han oväntad,
men alltid är han ovälkommen.
Med leriga skor och dålig andedräkt
sitter han tyst vid änden av bordet
och pratar med ingen.
Reser sig så småningom sakta,
suckar uppgivet,
och går ut genom dörren.
Men han går inte ensam.
Kvar i rummet dröjer sig
en doft av liljekonvalj och syren.
För det är så han luktar, döden.

Av ständig rädsla för
att känna sig ensam,
letar människan efter liv
på andra planeter,
i andra galaxer.
Vore det inte bättre att 
börja här på jorden?

Tillvaron är en tipspromenad
full av besvärliga frågor.
Obehagliga frågor.
Vem är du?
Vad vill du?
Vart är du på väg?
Längs en slarvigt snitslad
och avlägset belägen bana
irrar vi runt och svarar
så gott vi kan.
Ingen hjälp finns det att få
och ingen finns det att fråga,
så vi övergår snart
till att gissa svaren,
alltmedan granriset river sönder
våra armar och ansikten,
och myggen och knotten
irriterar våra svettklibbiga nackar.
Men värst av allt är ändå när man,
efter stor möda och mycken vånda
slutligen står där med tipslappen ifylld,
upptäcker att det inte finns
någon att lämna den till.

Sverige
utspelar sig
i välmöblerade,
och välupplysta,
moduler av cement,
med full insyn från
välplogade cykelbanor.
Men i lägenheterna
utspelar sig synvillor.
Människor verkar nära varandra;
går alldeles bredvid varandra,
och sover huvud mot huvud.
Men de vet inte om det,
och kommer aldrig
någonsin att träffas.
Så är det med
människans ensamhet;
aldrig är hon så ensam
som när hon befinner sig
mitt ibland andra.

När jag en dag
sänks ner i min grav,
är min högsta önskan
att få en spegel
med mig ner i kistan.
Det räcker med en
liten fickspegel
av enkel modell,
men genom att andas på den
och se efter om den immar,
kan jag kontrollera
att jag verkligen
är död. 

Människan strävar ständigt
efter att förstå så mycket som möjligt
av världen och livet.
Helst allt.
Så idag har
den tekniska utvecklingen
och vetenskapens framsteg
faktiskt försett oss med möjligheten
att begripa
ingenting alls.

Det enda som är värre än folk som tror att de har rätt,
är om de dessutom har det.

När allting är klart;
livet uppmätt,
tiden utmätt,
och man sitter där i skymningen
för att summera hur mycket
det slutligen blev,
då upptäcker man att
vad man än gjorde,
och vad man än ville,
så blev aldrig livet nåt mer
än hälften av dubbel sats.

Det är med livet
som med sköljmedel;
det doftar ljuvligt,
men smakar illa.

Åratal av
outtalade självklarheter,
uttalade elakheter,
blickar,
suckar,
och himlande ögon,
vävde sakta sitt
klibbiga nät
över oss.
Vi märkte det aldrig själva,
så långsamt gick det,
men nu sitter vi här,
utan möjlighet att ta oss loss.
För varje rörelse
fastnar vi än hårdare,
och för varje försök
trasslar vi in oss än mer i nätet,
tills vi snart ens längre
når varandra med blicken.
Ingenting
är någonsin försent,
förrän det plötsligt har
blivit det.

På den sträcka
mellan två oändligheter
som människan tillryggalägger,
och kommit att kalla för livet,
övar vi oss varje dag
för att ständigt
bli bättre,
och bättre.
Vi är på träningsläger,
med det gemensamma målet;
att lära oss att dö.
Så motvilligt
fullgör jag nu mina
dagliga träningspass,
men ju mer jag övar,
desto sämre tycks jag bli,
och jag verkar glädjande nog
helt sakna talang
på området.
För en gångs skull,
är det förloraren
som vinner.

Det borde vara förbehållet de
som har allt,
men egendomligt nog är det
de som ingenting har
som lever i ständig rädsla
för att förlora allt.

Min far
var en närvarande far,
men jag minns honom inte.
Han måste väl ha suttit där
vid middagsbordet,
blodpuddingen,
pannkakorna,
och frågat hur det
var i skolan idag?
Han måste väl ha
kramat mig ibland,
som mamma,
och köpt en serietidning
och en guldnougat
någon gång?
Kanske var det så,
men jag minns det inte.
Men min far
var en närvarande far;
man ser honom tydligt
bredvid oss, mellan oss,
på fotografierna
i fotoalbumet.
Min far
var en närvarande far,
men jag saknade honom.

Att lära sig älska någon kan ta lång tid,
men att glömma tar en evighet.
"Så, kom ihåg", sa jag, "att en vit liten lögn är aldrig fel.
Hur ska det egentligen gå för oss två?"
"Bra", sa hon, och gick sin väg.

Om man tänker sig att livet är en bräda.
Det putsas, hyvlas och målas
för perfektionens skull.
Kapad i båda ändarna
för rätt passform,
och ändarna kan vid behov
också finjusteras efter hand.
Men hur gör man
när brädan är för lång
på mitten?

Rädslan för att dö
kommer med födseln,
rädslan för att inte leva
kommer med åren.
Det är först
när man varit med om
vitsippsbacken vid bäcken,
en sommarmorgon under syrenen, 
känt dofterna från ängen i julikvällen,
stått under stjärnorna på augustihimlen
eller sett månen lysa över snödrivorna
i vinternatten,
som man förstår hur mycket
man kommer att sakna det.
Och det är först då som rädslan
för vad det innebär att inte leva
kommer smygande,
och den kommer
som ett hisnande sug 
i magen.

Man vet att man börjar bli gammal när man på sin födelsedag har som enda önskan att få slippa exakt de saker man längtade som mest efter att göra när man var yngre.