Tom Leben samlar tankarna

Någon går bakom mig. Jag hör hans
steg och jag känner hans andedräkt i
min nacke, men när jag vänder mig om
finns det ingen där.  Men jag vet att han
står bakom mig. Jag har länge velat fråga
honom vad han vill mig, men trots att jag
hör honom och känner honom har jag
aldrig sett honom.  Ibland har jag till och
med tvivlat och tänkt att allt kanske bara
är inbillning.  Jag har försökt bevisa hans
existens, även om jag inte riktigt vet för vem.
Kanske för mig själv. En sommardag, till
exempel, gick jag ner till stranden för att
se om han skulle lämna fotspår i sanden.
Jag hörde honom, som vanligt, och jag
kände hans andedräkt i nacken, men när
jag vände mig om fanns det ingen där.
Och inga fotspår fanns i sanden.
En annan gång ställde jag upp speglar
i lägenheten, och arrangerade dem så
att jag skulle se allt som fanns i rummet;
alla vinklar var täckta, även det som fanns
bakom mig. Men ingen syntes i speglarna.
Inte ens jag själv. Sedan dess har jag aldrig
mer funderat på att kontrollera hans existens.
Jag låter det vara som det är med den saken.
Däremot funderar jag nu på min egen existens.