Tom Leben samlar tankarna

En blå Saab 95 svänger in på den lilla skogsvägen
och lämnar grusvägen, där ett dammoln svävar
kvar i den stilla kvällen. Mannen bakom ratten
har en pojke i knäet, som har tjatat sig till att
få styra den sista biten. De sällsynta tillfällen
när tjatet faktiskt ger utdelning är värt allt besvär.
Mannen vilar vänster arm i det nedvevade fönstret,
som släpper in värmen från en 70-talssommar, och ler
åt pojkens koncentration. Kvinnan som sitter bredvid
undrar om detta verkligen ska vara nödvändigt.
I baksätet sitter lillebror, butter och lite avundsjuk,
och väntar på att det ska bli hans tur att styra någon gång.
Men var sak har sin tid. Väl framme vid stugan bärs
packningen in, och trädgårdsmöblerna ut i den varma
fredagskvällen. Bröderna springer ner till sjön för att se
om något flutit iland, springer sedan upp igen, tar fram piltavlan,
tröttnar lika snabbt, och springer i stället bort till bäcken
för att se om vattenhjulet snurrar än. Kvinnan har redan börjat
duka fram mat för kvällen, korven grillas i den öppna spisen,
och mannen öppnar helgens första pilsner. Nu är det fredagkväll
vilken sommar som helst under den tid som kallas den lyckliga
barndomen. Men fastän det kan vara vilken sommar som helst,
så är det inte det. Det är just det som gör barndomen så
lycklig; vilken sommar som helst är speciell.