Januari

Det snöar tunga flingor på den smala skogsvägen
som på sommaren ringlar tyst och grönt genom
granskogen, fram till det röda huset där livet bor.
Men nu, i vinterskogens dova vakum, hörs inte ens
ljudet av min uteblivna gråt, och täcket av snö blir
en rock av ångrad tystnad.
Men vägens sorg är inte att smultronen vid bäcken
döljs under snön. Vägens sorg är inte heller att
grässträngen, klövern och brännässlorna vid ruinen
av den gamla ladugården inte syns under snödrivorna.
Vägens sorg är större än så; under snön
vet ingen åt vilket håll den leder.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback