Medmänniskor
23 procent av det svenska folket
tror inte på Darwins evolutionsteori.
30 procent av svenskarna säger sig
dessutom vara beredda att rösta
på moderaterna i riksdagsvalet.
Det oroar mig att 53 procent av de
människor jag möter lider av
så svåra vanföreställningar,
men jag vet inte vilka
som skrämmer mig mest;
de som tror att Gud
skapade jorden på sex dagar
och vilade den sjunde,
eller de som tror att
Fredrik Reinfeldt är bra
just för dem.
tror inte på Darwins evolutionsteori.
30 procent av svenskarna säger sig
dessutom vara beredda att rösta
på moderaterna i riksdagsvalet.
Det oroar mig att 53 procent av de
människor jag möter lider av
så svåra vanföreställningar,
men jag vet inte vilka
som skrämmer mig mest;
de som tror att Gud
skapade jorden på sex dagar
och vilade den sjunde,
eller de som tror att
Fredrik Reinfeldt är bra
just för dem.
Om nätterna
Människan skapade Gud
till sin avbild,
fast lite bättre,
för att ha någon
att se upp till
och tänka på om nätterna,
de ensamma, kalla nätterna
i skuggan av sin otillräcklighet.
till sin avbild,
fast lite bättre,
för att ha någon
att se upp till
och tänka på om nätterna,
de ensamma, kalla nätterna
i skuggan av sin otillräcklighet.
Drömmar är dörrar till döden
Genom dörrar, alltid öppna
och karmar målade i svart
ser vi allt som vi förträngt.
och karmar målade i svart
ser vi allt som vi förträngt.
Förvridna kroppar, scener;
som långsamma spegelbilder
av dagarnas ångest.
som långsamma spegelbilder
av dagarnas ångest.
Lycklig
Jag bestämde mig
för att bli lycklig,
men ångrade mig
så snart jag såg hur
illa jag klädde i skratt.
för att bli lycklig,
men ångrade mig
så snart jag såg hur
illa jag klädde i skratt.
Mitt nu
Snälla, var varsam med mitt nu,
för det är det enda som jag har.
Bry dig inte om vad som varit,
fråga inte om det som kommer.
Jag försöker vara varsam med mitt nu,
för det kommer aldrig mera åter.
för det är det enda som jag har.
Bry dig inte om vad som varit,
fråga inte om det som kommer.
Jag försöker vara varsam med mitt nu,
för det kommer aldrig mera åter.
Oroa sig
Oroa dig inte i förväg för allting,
säger mina vänner till mig.
De menar bara väl, antar jag,
men det verkar ju lite korkat
att oroa sig i efterhand,
när allt redan är försent.
säger mina vänner till mig.
De menar bara väl, antar jag,
men det verkar ju lite korkat
att oroa sig i efterhand,
när allt redan är försent.
Hemmastadd
Som en fjäril i februari
och en semla i september.
Som ett myggstift i mars
eller en julduk i juni.
Så bekväm och hemmastadd
känner jag mig i tillvaron.
och en semla i september.
Som ett myggstift i mars
eller en julduk i juni.
Så bekväm och hemmastadd
känner jag mig i tillvaron.
Realistiskt
"Man måste se realistiskt på det hela",
förklarade jag för mannen som stod i
hörnet av parkeringen och bytte till
sommardäck på sin nytvättade bil.
"Snart", sa jag, "snart är det dags
att sätta på vinterdäcken igen".
förklarade jag för mannen som stod i
hörnet av parkeringen och bytte till
sommardäck på sin nytvättade bil.
"Snart", sa jag, "snart är det dags
att sätta på vinterdäcken igen".
En burk
I min bokhylla står en burk med tjära.
Riktig tjära. När jag skruvar av locket
från burken strömmar sommaren ut i
rummet och allting fylls med ljudet
av kluckande vågor mot den nytjärade
båten, lommens rop i julikvällen,
och stillheten kring höhässjan uppe
på vallen. Samtidigt, på en annan plats,
regnar det i det svarta vattnet; glest
men harmoniskt sprider sig ringarna
mot den mossiga kanten där aborrarna
står blickstilla, som svarta pinnar.
I samma stund som doften av tjära
exploderar i mina sinnen, minns jag
plötsligt något som jag glömt; man ska
inte leva som om varje dag är den sista,
utan som om varje dag vore den första.
Riktig tjära. När jag skruvar av locket
från burken strömmar sommaren ut i
rummet och allting fylls med ljudet
av kluckande vågor mot den nytjärade
båten, lommens rop i julikvällen,
och stillheten kring höhässjan uppe
på vallen. Samtidigt, på en annan plats,
regnar det i det svarta vattnet; glest
men harmoniskt sprider sig ringarna
mot den mossiga kanten där aborrarna
står blickstilla, som svarta pinnar.
I samma stund som doften av tjära
exploderar i mina sinnen, minns jag
plötsligt något som jag glömt; man ska
inte leva som om varje dag är den sista,
utan som om varje dag vore den första.
Frågor & svar
Alla frågor utan svar gör
mig illamående, men alla
dessa svar som saknar
frågor, dödar mig.
mig illamående, men alla
dessa svar som saknar
frågor, dödar mig.
Sommarens skepnad
Kvinnan på bänken har just
hämtat ut sina fotografier;
i fotopåsarna ligger nu
sommarens minnen prydligt
sorterade. Men hon kan inte
riktigt vänta till hon kommer
hem, utan bläddrar igenom dem
där i septembersolen, och
återupplever sin sommar. Jag
sitter på bänken mittemot och
ser i smyg på hennes leende och
växande vemod. Men detta är vår
septembertröst; en sommar tar
aldrig slut, den byter bara
skepnad, förvandlas omärkligt
från verklighet till minne.
hämtat ut sina fotografier;
i fotopåsarna ligger nu
sommarens minnen prydligt
sorterade. Men hon kan inte
riktigt vänta till hon kommer
hem, utan bläddrar igenom dem
där i septembersolen, och
återupplever sin sommar. Jag
sitter på bänken mittemot och
ser i smyg på hennes leende och
växande vemod. Men detta är vår
septembertröst; en sommar tar
aldrig slut, den byter bara
skepnad, förvandlas omärkligt
från verklighet till minne.
Farligt
Livet är livsfarligt.
Man kan dö.
Man kan dö.
Nostalgiker
Det tråkigaste av allt för oss
kroniska nostalgiker är att vi
aldrig kan hitta någonting nytt.
De få gånger vi verkligen hittar
någonting att glädjas över, är det
alltid något vi en gång själva tappat.
kroniska nostalgiker är att vi
aldrig kan hitta någonting nytt.
De få gånger vi verkligen hittar
någonting att glädjas över, är det
alltid något vi en gång själva tappat.
Maj
I maj vågar vi alla fundera
på det stora intet.
Hur kommer det att
kännas att vara utan?
Tomt? Mörkt? Tyst?
Klockan tickar på bordet och veden knastrar i
köksspisen. Utanför fönstret sjunger fåglarna, och
jag ser ett flugsnappspar som just bestämt sig för
att flytta in i holken i den närmsta björken.
Det har regnat inatt, och allting verkar grönare;
björkarna, liljekonvaljdungen, vinbärsbusken.
Allting är en förutsättning för något annat.
Vintern för våren, våren för sommaren, och
sommaren är en förutsättning för hösten.
Utan det ena kan det andra inte existera.
Precis på samma sätt som döden är en förutsättning
för livet; en spegel i vilken livet reflekteras.
För egentligen är inte frågan vad som händer
efter döden, utan vad som händer före den.
Och det som händer före döden, händer nu.
på det stora intet.
Hur kommer det att
kännas att vara utan?
Tomt? Mörkt? Tyst?
Klockan tickar på bordet och veden knastrar i
köksspisen. Utanför fönstret sjunger fåglarna, och
jag ser ett flugsnappspar som just bestämt sig för
att flytta in i holken i den närmsta björken.
Det har regnat inatt, och allting verkar grönare;
björkarna, liljekonvaljdungen, vinbärsbusken.
Allting är en förutsättning för något annat.
Vintern för våren, våren för sommaren, och
sommaren är en förutsättning för hösten.
Utan det ena kan det andra inte existera.
Precis på samma sätt som döden är en förutsättning
för livet; en spegel i vilken livet reflekteras.
För egentligen är inte frågan vad som händer
efter döden, utan vad som händer före den.
Och det som händer före döden, händer nu.
Tvekan
Här möts två verkligheter;
det som alltid har funnits,
och det som alltid kommer
att finnas. Det är dags välja
väg, för nu har jag befunnit mig
mitt emellan alltför länge.
Men jag tvekar.
Båten som jag sitter i driver
sakta in i den stilla sommarviken.
De små tallarna står lite loja
i lingonriset, och den torra och
frasiga ljungen svajar lätt i vinden.
Vid strandkanten ligger stora stenar,
där tidigare vattennivåer framträder
som gråvita avlagringar.
Båten glider över några näckrosor,
och jag vet att jag måste gjort
mitt val innan båten når strandkanten.
Om inte kommer jag för alltid att
fastna i tomrummet mellan de två
verkligheterna; det som har varit
och det som kommer att vara.
Men jag tvekar.
det som alltid har funnits,
och det som alltid kommer
att finnas. Det är dags välja
väg, för nu har jag befunnit mig
mitt emellan alltför länge.
Men jag tvekar.
Båten som jag sitter i driver
sakta in i den stilla sommarviken.
De små tallarna står lite loja
i lingonriset, och den torra och
frasiga ljungen svajar lätt i vinden.
Vid strandkanten ligger stora stenar,
där tidigare vattennivåer framträder
som gråvita avlagringar.
Båten glider över några näckrosor,
och jag vet att jag måste gjort
mitt val innan båten når strandkanten.
Om inte kommer jag för alltid att
fastna i tomrummet mellan de två
verkligheterna; det som har varit
och det som kommer att vara.
Men jag tvekar.
Kunskapsglapp
Vetenskapen har mycket att
säga om jorden och himlen
och människan. Allt finns att
ta reda på, för den som vill veta;
varför lyser solen, varför är gräset
grönt och hur gamla är bergen?
Men vem kan egentligen lära oss att
njuta av tillvaron medan den pågår?
säga om jorden och himlen
och människan. Allt finns att
ta reda på, för den som vill veta;
varför lyser solen, varför är gräset
grönt och hur gamla är bergen?
Men vem kan egentligen lära oss att
njuta av tillvaron medan den pågår?
Varför inte just här?
Jag vet en plats där bäcken porlar året runt.
Dit går jag när jag måste. Jag sitter på den mossiga
stenen i slänten ner mot bäcken, och ser vattnet rinna
förbi från myren i höjden. Jag hör vattnet passera mig,
för att fortsätta och rinna ut i sjön längre ner i dalen.
Just här, där jag sitter, är granskogen lite glesare
men står ändå som en skyddande vägg runt mig.
Någonstans måste allting börja och sluta.
Varför inte just här?
Eller man kan också sitta vid skogstjärnen en
sommardag, i den mjuka mossen, innanför blåbärsriset
och tallarna. Kanske äter man en smörgås och dricker
kaffe ur termosen, medan flötet sakta guppar i det
mörka vattnet, och blir ett med skogen. I ljungen
surrar humlor och bin, och en svag bris av pors
och tallblåser in från kanten av skogen.
Så kan det också vara.
Dit går jag när jag måste. Jag sitter på den mossiga
stenen i slänten ner mot bäcken, och ser vattnet rinna
förbi från myren i höjden. Jag hör vattnet passera mig,
för att fortsätta och rinna ut i sjön längre ner i dalen.
Just här, där jag sitter, är granskogen lite glesare
men står ändå som en skyddande vägg runt mig.
Någonstans måste allting börja och sluta.
Varför inte just här?
Eller man kan också sitta vid skogstjärnen en
sommardag, i den mjuka mossen, innanför blåbärsriset
och tallarna. Kanske äter man en smörgås och dricker
kaffe ur termosen, medan flötet sakta guppar i det
mörka vattnet, och blir ett med skogen. I ljungen
surrar humlor och bin, och en svag bris av pors
och tallblåser in från kanten av skogen.
Så kan det också vara.
Riskbedömning
Trots att jag oroas en smula av en
tänkbar pandemi av fågelinfluensan,
drar jag mig för att skaffa vaccin.
Det skulle kännas avsevärt mycket
snöpligare att dö i en olycka på
väg till apoteket.
tänkbar pandemi av fågelinfluensan,
drar jag mig för att skaffa vaccin.
Det skulle kännas avsevärt mycket
snöpligare att dö i en olycka på
väg till apoteket.
1984
Det är sportlov. Februaridagen är strålande vacker,
mitt i åttiotalet. Solen skiner och är så varm, trots
att det är mitt i vintern, så att snön har börjat
smälta från taken, och det droppar och rinner i stuprören.
På eftermiddagen går jag på en promenad, ner till skivaffären
nedanför järnvägen. Den första, enda, och sista riktiga
skivaffären i vårt lilla samhälle. Där skulle jag senare
köpa ”Blå Himlen Blues”, och där sålde jag skivor som jag
än idag ångrar; som ”Genom ljuva livet” och ”Moderna Tider”.
Men denna februaridag i början på 80-talet köper jag en
begagnad Paul Simon, ”Hearts and Bones”. När jag kommer
hem sätter jag mig vid stereon i vardagsrummet, sätter på
mig de stora hörlurarna, plockar fram textkonvolutet och
följer med i texterna medan jag lyssnar. Jag är ensam hemma,
där jag sitter i den orangebruna soffan och solen värmer
mitt ansiktet genom fönsterrutan. Utanför fönstret droppar
det fortfarande ner på fönsterbläcket.Jag lägger ner mitt
ansikte i soffan, för att solen ska komma åt ordentligt.
Sångerna. ”Allergies”, ”Hearts and Bones”, ”Think Too Much”,
”Song About the Moon”, och “The Late Great Johnny Ace”.
Jag vet inte vad det är, om det är sångerna, ensamheten,
februari, den kommande våren, men plötsligt kommer det
svarta hjulet rullande över mig, det tunga hjulet av
ensamhet och sorgsenhet, och klumpen i magen växer och
växer, där jag ligger i soffan. Jag förstår inte vad
texterna betyder, men jag vet hur de känns.
mitt i åttiotalet. Solen skiner och är så varm, trots
att det är mitt i vintern, så att snön har börjat
smälta från taken, och det droppar och rinner i stuprören.
På eftermiddagen går jag på en promenad, ner till skivaffären
nedanför järnvägen. Den första, enda, och sista riktiga
skivaffären i vårt lilla samhälle. Där skulle jag senare
köpa ”Blå Himlen Blues”, och där sålde jag skivor som jag
än idag ångrar; som ”Genom ljuva livet” och ”Moderna Tider”.
Men denna februaridag i början på 80-talet köper jag en
begagnad Paul Simon, ”Hearts and Bones”. När jag kommer
hem sätter jag mig vid stereon i vardagsrummet, sätter på
mig de stora hörlurarna, plockar fram textkonvolutet och
följer med i texterna medan jag lyssnar. Jag är ensam hemma,
där jag sitter i den orangebruna soffan och solen värmer
mitt ansiktet genom fönsterrutan. Utanför fönstret droppar
det fortfarande ner på fönsterbläcket.Jag lägger ner mitt
ansikte i soffan, för att solen ska komma åt ordentligt.
Sångerna. ”Allergies”, ”Hearts and Bones”, ”Think Too Much”,
”Song About the Moon”, och “The Late Great Johnny Ace”.
Jag vet inte vad det är, om det är sångerna, ensamheten,
februari, den kommande våren, men plötsligt kommer det
svarta hjulet rullande över mig, det tunga hjulet av
ensamhet och sorgsenhet, och klumpen i magen växer och
växer, där jag ligger i soffan. Jag förstår inte vad
texterna betyder, men jag vet hur de känns.
If you want to write a song about the moon
Think about the moon before you start
Because the heart will howl
like a dog in the moonlight
and the heart can explode
like a pistol on a June night.
Så var det när hjulet rullade över mig, den första gången.
Fågel
En morgon när jag vaknade satt
det en fågel på min högra axel.
Det var en svart fågel, med
en grå krans runt halsen.
Ögonen var sorgsna, men
ändå pigga och vakna.
Till att börja med visste
jag inte vad jag skulle göra,
och det blev en smula besvärligt
att klä sig de första morgnarna.
Men jag vande mig ändå rätt snabbt,
och nu har jag rent av börjat
uppskatta mitt nya sällskap.
Jag har tänkt att kanske gå
till någon, jag vet inte vem,
för att få veta vad det
egentligen är för fågel.
Men tillsvidare får han sitta
där han sitter, och jag vet inte
vad det skulle förändra något
att veta vad vi människor kallar den.
det en fågel på min högra axel.
Det var en svart fågel, med
en grå krans runt halsen.
Ögonen var sorgsna, men
ändå pigga och vakna.
Till att börja med visste
jag inte vad jag skulle göra,
och det blev en smula besvärligt
att klä sig de första morgnarna.
Men jag vande mig ändå rätt snabbt,
och nu har jag rent av börjat
uppskatta mitt nya sällskap.
Jag har tänkt att kanske gå
till någon, jag vet inte vem,
för att få veta vad det
egentligen är för fågel.
Men tillsvidare får han sitta
där han sitter, och jag vet inte
vad det skulle förändra något
att veta vad vi människor kallar den.