Tom Leben samlar tankarna

Bakom täta dungar och snåriga buskar,
perfekt kamouflerade av naturen själv,
lurar de, dolda och fyllda av kolsvart vatten.

Längs kanterna hänger stupade träd
och fallna grenar. En ensam björk har
tagit spjärn i klipphällarna; strävar mot
ljuset och världen som skymtar där uppe.

Den lummiga grönskan sprider långsamma
minnen om svunna dagar, om en tid när
hyttorna levde, hamrarna slog och järnet glödde.

På den tiden fylldes luften av andra ljud än den
bullrande tystnad som sänker sig över skogen,
över ängarna, kallkällorna och bortglömda stigar.

Allting dras till dem numera; som järnspån till magnet,
och många är de av skogens djur som har kämpat
sin sista, fruktlösa strid i det bottenlösa djupet.

Själv står jag vid kanten, en aning för nära
- balanserar - och jag svajar till när jag känner
det välbekanta suget av obehag i magen.

Det är ett mysterium vad som lockar så spöklikt -
kanske är de symboler för avgrunden mellan vår
eviga längtan till hembygden, och sorgen att sedan
stå handfallna bland barndomens stumma rekvisita.

Det är någonting vackert och tilldragande
med sådan längtan, men också någonting
ohyggligt farligt; att återvända till dessa platser
är att utsätta sig för risken att dö på en plats
som inte längre har någon betydelse.

Jag har nog aldrig uttryckt mig riktigt otydligt,
men bara nästan.

Daggen svalkar mina bara fötter,
duvan spelar i sommargryningen
och solen väcks av fågelsång.
 
Djupt ur skogens epicentrum
suckar evigheten sitt stilla vemod,
i en ständig sång om saknad.

Universum brusar i min blod -
för ett ögonblick är allting mitt.
Sedan mindes jag.

Jag kan inte bevisa det, men troligen hade hon blivit skadeskjuten under älgjakten i höstas, älghonan, men sedan undkommit eftersöket och sprungit iväg till skogs. Jag kan inte veta det säkert, förstås, men det jag definitivt vet är att hon med sina sista, sinande krafter, förmodligen kraftigt flåsande, släpade sig till stenröset vid mitt torp. Troligen fann hon samma lugn och ro som jag finner vid torpet, och därför kunde hon alltså dra sin sista suck i fred, långt från bjäbbande korvar till taxar och berusade medelålders män med laddade gevär. Det inträffade således i höstas, precis innan snön föll, och under vintern har hon sedan legat infryst i snödrivan, som ett stycke kassler i frysdisken på konsum.

     Men sen kom äntligen våren. Den sena, men härliga; med liljekonvaljer, vitsippor, knoppande björkar, talgoxar, sädesärlor och bara backar. Allteftersom snön smälte undan, tinade mer och mer av den avlidna älghonan fram och snart låg hela kadavret blottlagt. Till största delen återstod visserligen endast hårdvaran, det vill säga skelettet, men de mjukdelar som fanns kvar räckte gott och väl för att, när vinden så att säga kom från rätt håll, framkalla plötsliga kräkreflexer hos de människor som befann sig i vindriktningen.

     Så småningom kom även den riktiga försommarvärmen.

     Värme har en omedelbar effekt på lik. Till att börja med fungerade situationen hyfsat, vi höll oss på varsin kant, älgen och jag, men i takt med att det blev allt varmare accelererade jäsningsprocessen, och när stanken till och med överröstade doften av den prunkande syrenen i juni, var det dags att göra något åt saken. Tanken på en midsommarafton med sill, färskpotatis, rädisor, gräslök, knäckebröd, köttbullar, pilsner och en nubbe, under trakasserier från en död älg påskyndade beslutet. Visserligen skulle säkert redaktionen för det omfattande arbetet med ”Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna” där, citat, ”landets flercelliga växt-, djur- och svamparter” kommer att presenteras i 100 band med illustrationer och allt, finna ett visst intresse i kadavret, ty merparten av befintliga arter torde varit representerade i kroppen, liksom ett antal tidigare okända larver, maskar, skalbaggar och flugor. Men de får klara sig utan min hjälp denna gång.

     Så, efter att ha gått omkring i ett par veckor och växelvis samlat kraft och förträngt hela projektet, fattades ett plötsligt beslut mitt i en hulkning. Vi smidde medan järnet var varmt, hittade ett lämpligt rep, och bestämde oss efter en snabb okulärbesiktning för att knyta repet kring halskotorna, som formade en perfekt båge, ett uppochnedvänt ”U”, och därmed gjorde det möjligt att knyta repet utan att riskera nudda själva älgen. Det gick bra. Vi räknade till tre och drog så hårt vi orkade för att älgen skulle lossna från ljungen och mossan, som hon nästan växt ihop med under våren. När vi vände oss om hade älgen – eller skelettet rättare sagt – till vår förvåning rest upp sig och stod på alla fyra och blängde tomt på oss. Bilden som tornade upp sig framför ögonen var en surrealistisk blandning mellan ett dinosaurieskelett på något museum och en Stephen King-film.
- Jaså, hon var inte död ändå, viskade jag, och försökte sjasa iväg henne in i skogen. Men sen stöp hon igen och huvudet föll av och rullade nedför slänten. Så vi fick skära av repet och bar sedan iväg huvudet i repstumpen, över åsen och ner i kärret. Som alternativlösning drog vi sedan repet genom revbenen, och nu gick det bättre. Under ständiga ulkningar drog vi så älgliket, som väl vägde vid pass 50 kilo, till kärret, och bara högra bakbenet lossnade längs vägen och fick i efterhand kompletteringslevereras till begravningsplatsen. Våra blickar var under arbetet stenhårt koncentrerade på målet – kärret - och vi var fokuserade som en femmilsvärldsmästare på upploppet. Framåt! Framåt! Inte titta bakåt!

     Sen övergav vi henne, rusade tillbaka över åsen och pratade inte mera om saken.
     Låtsades inte om att det överhuvudtaget hänt.

     Så nu ligger hon där, i väntan på framtida zoologiska arkeologiexpeditioner. Jag har legat sömnlös ett par nätter och fantiserat om en rapport från någon zoologisk institution om, säg 400 år. Rapporten heter kanske ”Angående skelettfynd från älg, fyndplats LB 1:147”.

     Ett utdrag:

     ” Fyndet består av en älg (alces alces), hona, 8 år gammal, och kan genom kol-14 metoden dateras till början av 2000-talet. Det torde sannolikt handla om en av de första älgar som tog livet av sig. Som bilden nedan visar (fig 2.6) sitter till och med snaran kvar runt halsen. Höger bakben ligger i en egendomlig ställning i förhållande till kroppen, förklaring okänd. Vi vet ännu inte motivet till självmordet; men under denna period i landet var miljöförstöringen omfattande, och alces alces stod under ständigt tryck. Avskjutningen hade inletts, och många omkom i trafikolyckor, eftersom detta var långt innan biltrafiken förbjöds”.

     Sen har det fortsatt mala i mitt huvud. Hur förklarade de alla egendomliga detaljer? Analyserade de vad det var för knut älgen gjort? Hittade de fler älgar som tagit livet av sig?

Till hösten, eller kanske våren, när bara skelettet återstår, får jag nog knyta loss repet.

Eller så låter jag det sitta kvar...kanske man för en gångs skull kan ha lite roligt på någons bekostnad utan att riskera göra sig ovän?

Det är här jag ska ligga;
i sluttningen ner mot sjön,
svept i hembygdens varma jord.

När jag nu har jag hittat min plats
grips jag av den underligaste
känsla av återfunnen trygghet.

Jag står här stilla i skymningen; 
solen brinner och jag ser en kvinna
pyssla vid en vård strax intill.

Somliga kallar det för den sista vilan,
men jag ser det mer som den första,
och det fyller mig med tillförsikt och lugn.

För nu, när jag vet vart jag ska,
har kraften äntligen kommit åter
att göra något vackert under tiden.

Rädslan för att jag ska bli som mina föräldrar
har allt mera övergått i en skräck
för att mina barn ska bli som jag.

Jag var ute på en promenad i går.
Det var en av de första ljumma vårkvällarna
och under lönnen i parken hann jag upp mig själv.
Jag tänkte ställa några frågor,
men just som jag skulle lägga handen
på min högra axel och hälsa på mig,
insåg jag att jag glömt mitt namn.

"Varför är du egentligen så olycklig"
hade jag tänkt att fråga,
men det kändes så besvärande att
inte minnas vad jag hette,
att jag bara gick förbi.

Jag vände mig i alla fall om
för att se hur jag såg ut,
men inte heller jag
hade några ögon.