Tom Leben samlar tankarna

Novemberdiset hänger i de nakna björkarna
och bland granarnas risiga grenar.
Över kärret svävar tunga dimmoln.
Vallen, ängen och gräsmattan är sur,
blöt och tung, och under lönnen ligger
en matta av klibbande, murknande löv.
Vinbärsbusken hukar naken och
söndergnagd av rådjur. Från brasan
i kaminen luktar det rök, så ensligt som
en eld bara luktar i november.
De fåglar som är kvar här, i dystra november,
kurar ihop sig på grenarna i träden.
Allt är uppochnervänt och undandställt;
skotttkärran, vattentunnan, hammocken.
Det hällregnar nu. 
Det luktar ruttet, unket, död från skogen.
Röken från kaminen blandar sig med
regnsmattret på fönsterbecket och den
nedfallna rönnen som höststormen fällde.
Vad är det vi egentligen längtar efter;
är det slutet eller räddningen?
Och om det här är räddningen,
var väntan verkligen mödan värd?

Tid och rum är samma sak.
Snäckans sus vid havets strand,
rusningstid en fredag.
Ögon öppna,
ögon slutna,
för muren mellan dig och dom.
Men om natten sover skuggorna;
vilar tryggt i skogens famn.
Väntar på sin tid.
Väntar på sin dag.

Jag vrängde av mig min hud,
vek ihop den fint, och hängde
den slarvigt över stolsryggen.
Allting blev omedelbart
att kännas verkligare;
talgoxens sång i den töande skogen,
vårens första match på grusplanen,
och doften av nytjärad eka i viken.
För den som saknar hud är vemodet
värre än allt salt i världen.

Det är bättre att tänka före,
än följa efter.

Vissa människors död berör
mig så mycket mer än andra;
och det är när de människor dör,
som jag inte ens misstänkte levde.

Allting handlar om perspektiv,
hur man ser på saker och ting,
läste jag i en bok, och visst;
egentligen är det inte 
jag som är tjock, utan
världen som är smal.

Så be inte mer för mig, är du snäll.
Jag känner mig lite illa till mods
av att du inte vill mig bättre än
att vara beredd att överlämna
ansvaret för min lycka och välgång
till någon som inte finns.

Och där står äppelträdet kvar,
fast torpet sedan länge bara
är ett ödetorp, och ängarna
och vallarna år för år har
återgått i naturens vård.
Men äpplena växer fortfarande;
mognar varje höst, glasiga och goda,
med samma syrliga septembersmak som alltid.
Den som har vägarna förbi får gärna smaka,
om man bara frågar först.
Godare äpplen finns inte att få,
och varje bett är en resa.
Men vart resan går, det
får vi aldrig veta.

När vissa i min omgivning
klagar på sin huvudvärk,
konstaterar jag att det
måste handla om
fantomsmärtor.

Jag går rätt in i Karlavagnen.
Det smakar järn i munnen, och
någon övar skalor på ett piano.
Allting är stort och oändligt.
Oändligt, men fridfullt.
Jag längtar hem.

Det finns många underliga människor i vår värld;
tysken, till exempel, kallar hästen för pferd.

Tiden har vält grinden till den gamla gärdsgården.
Nu ligger den där, ur led och förmultnad.
Farfar byggde grinden för länge sedan.
Det var innan döden lämnade honom ensam,
och under den tid när min far och hans syskon
fortfarande var lyckliga barn.
Hur många gånger har inte min far
gått genom denna grind, tänker jag
när jag står i grindhålet många år senare.
Hur många gånger har han inte hakat av
haspeln till grinden och sprungit iväg
på vägens mjuka mittremsa av gräs?
Barfota, i kortbyxor och med kortklippt lugg.
När jag står här med ögonen slutna blir det
förmultnade grindhålet åter en grind;
en grind mellan det som har varit och
det som ska komma, en grind
mellan historia och framtid.
Och det är en grind som aldrig kan stängas.

Men faktum är nog,
att när jag sitter där på
trappen en sen kväll i juni,
och ser de lätta molnslöjorna
sakta sväva förbi över himlen
och granarnas vajande toppar,
då ångrar jag nog att
jag slutade leva.

Solipsisten tror att han är den enda
existensen i universum. Allt annat
och alla andra människor är bara
föreställningar i hans hjärna,
en produkt av hans tankar.
Hur lockande det än må vara att
känna sig så utvald och betydelsefull,
så avskräcks jag ändå av en enda fråga;
vem sopar löven från solipsistens gravsten?

Jag lägger mina drömmar
på en sten vid stranden,
sätter mig ner på en annan,
tittar ut över vattnet och
tänker igenom allt en gång till.
Jag hade nog trott att min
rädsla skulle vara större,
och jag hade nog trott att
min sorg skulle vara djupare.
Framförallt hade jag nog
hoppats att det funnits
någon att ta farväl av.

Visserligen förenas vi människor
av insikten om det faktum att vi
alla är döende, men frågan är om
vi verkligen måste skylta
så förtvivlat med det?

Bäst som du far omkring där, fram och tillbaka
i trafiken som är livet, och tycker att allt
är enahanda, vägarna tråkiga och omgivningen
ointressant, så slås du av insikten att
imorgon, när du reser hem igen, kommer
du plötsligt att vara mötande trafik.

Medellivslängden ökar stadigt
här i landet, trots att vi dör
i samma utsträckning
som förr i tiden;
en gång var.

Jag minns varenda ord jag sa den kvällen,
precis som om de uttalats i en dröm.
Jag minns varje ord i vårt samtal,
precis som om de varit repliker i en
veckotidningsföljetong jag skrivit själv.
Men det jag inte minns, är ljudet av
dörren som öppnades, eller vem
det var som sedan stängde den.