Tom Leben samlar tankarna

Teamarbete tycker jag är
märkvärdigt överskattat;
två höjdhoppare hoppar
inte högre än en.

En sommar tar aldrig slut,
den byter bara skepnad;
förvandlas omärkligt
från verklighet
till minne.

Människa föds man inte till att vara,
det lär man sig att bli.

Sommarens sista blommor står
kvar i vasen, vissna och förtorkade.
Jag slänger dem bakom stenröset
och torkar händerna rena på den
kyliga mossan vid skogskanten, och
går sen för att bära in det sista av
sommarens vedhög; björken som stod där
nere i ruinen av den gamla ladugården.
I vedhögen sitter ett getingbo, men
också det är tomt och övergivet.
Från komposten kommer en trött
doft av potatsiblast och löv.
Det börjar visst bli dags
att göra sig redo att sova.

Jag var övertygad om att jag led av hypokondri,
men det visade sig bara vara inbillning.

Per Albin Hansson, statsminister i det
svenska fyrtiotalet, konstruerade
och byggde det svenska folkhemmet.
Han satt verkligen inne med en
gedigen kunskap på området;
han levde själv i två hem,
med två olika familjer.

Man minns inte det man har varit med om,
man har varit med om det man minns.

Kvällen är nästan helt stilla,
precis som om den vilade efter
en lång dag i solens sövande hetta.
Bara en stilla vind susar i björken nere
på ängen, och transistorradion på bordet
spelar en bortglömd melodi från förr.
Ett fönster står öppet, och gardinen
svajar lätt och ljudlöst av draget.
På bordet under äppelträdet står
kaffepannan och en öl som legat
på kylning nere i bäcken.
Vid kanten av solnedgången
ligger den spegelblanka sjön.
Doften från en sommarkväll gör
ont i alla som är fyllda av vemod.
För mot vemodet i den svenska
sommarkvällen finns
ingen bot att få.

Ingenting är längre vad det en gång var,
men det var det å andra sidan inte ens då.

Det är bara våren som porlar
och droppar på mitt fönsterbleck.
Genom det torkade fjolårsgräset
har några tussilago och enstaka
vitsippor kämpat sig upp, och kring
dem surrar tunga humlor och nyvakna bin.
Här sitter jag, slött lutad mot husgaveln.
Väggen ångar av solens värme. Det doftar
björk, jord och varm målarfärg, och talgoxens
sånger studsar mot mitt vemod.
Det är i stunder som denna
som samma oro alltid kommer
krypande; det är inte döden
jag är rädd för, utan livet.

Livet är en lång lista på saker att göra, och ingenting
av det man inte vill göra förblir ogjort.

Orden hade övergivit honom för länge sedan,
men det hade inte skuggan. Den följde honom
överallt, och noterade varje steg han tog.
Egentligen var det nog inte hans skugga,
för ibland när han inte skrattade
gjorde skuggan det.
Förresten skrattade han aldrig.
Så var det med den saken.
Men än underligare var att
skuggan fanns hos honom
även på nätterna.
Särskilt på nätterna.
Så var det också
med den saken.

Det finns ett ljud
som är obehagligare
än andra för den
som är ensam.
Det är inte tystnaden,
och det är inte stillheten,
suset, eller de uteblivna orden.
Sådana ljud kan man vänja
sig vid, och den ensamheten
kan man lära sig att uthärda.
Men svårare är ensamheten
tillsammans med andra människor.
Den ensamheten går inte att uthärda,
och det ljudet kan man aldrig vänja sig vid; 
sorlet av ensamhet.

Livet är som en flod,
och den rinner dig förbi.

Man kan också tänka sig det lätta svallet
i vattnet där en lom just har landat, en
höstmorgon i en spegelblank skogstjärn.
Så är också våra liv. Några ögonblicks krusning,
som sakta ebbar ut och försvinner helt.
Efteråt är ytan åter stilla, och ingen
kan veta att det landade en lom där nyss.
Men det var en vacker bild
så länge den varade.

Om du tror att någonting kommer att
gå åt skogen, gör det också det,
men även annars.

Det är precis som ett tåg
som sakta slingrar sig fram
i vinternatten genom det
kompakta och omslutande mörkret.
Det rytmiska, hypnotiska rälsdunket
är allt som hörs i den tomma vagnen.
Ibland lyser tågblixtarnas plötsliga sken
upp den snöklädda skogen, och den ligger där
lite naket överrumplad, men mäktigt tyst.
På samma sätt ringlar sig tillvaron fram,
och bara ibland blixtrar det till,
och vi får en hastig skymt av
den sovande omgivningen.

Ibland undrar jag vad som kommer att
plåga mig mest på min dödsbädd;
att ångra det jag gjorde fel,
eller att ångra allt jag
aldrig gjorde?

Det var under en tid då vi fortfarande
levde i tron att Wallenberg skulle
återkomma, frigiven, som ett eko från
en annan tid, en annan värld.
De krampaktiga önskningarna hölls vid liv
av vaga och förvirrade livstecken som med jämna
mellanrum rapporterades i kvällstidningarna.
Jag fantiserade ofta om hans triumfatoriska
återkomst, som landets stora hjälte.
Under tiden spelade vi hockey på den spolade grusplanen,
långt in på kvällarna, i ljuset från fullmånen.
Fötterna var ständigt bortdomnade av kylan,
snövallarna tornade upp sig runt planen, och det
luktade rök från villakvarterets alla braskaminer.
Ljudet av skridskoskenornas skär mot isen
blandades med ljudet av bilarna där bortom
snövallarna och kiosken, där de passerade 
på riksvägen som vare sig ledde till eller
från någonting, utan förbi. Bara förbi.
Vi stannade ute ända till det blev dags att gå hem,
var och en till sitt, och dricka choklad och
äta limpsmörgås med ost och prickigkorv på,
medan vi såg på Anslagstavlan och M.A.S.H.
Men det börjar bli allt svårare att skilja på
vad som är minnen och vad som är drömmar.
Och kanske kommer inte Wallenberg tillbaka.