Tom Leben samlar tankarna

Tiden har vält grinden till den gamla gärdsgården.
Nu ligger den där, ur led och förmultnad.
Farfar byggde grinden för länge sedan.
Det var innan döden lämnade honom ensam,
och under den tid när min far och hans syskon
fortfarande var lyckliga barn.
Hur många gånger har inte min far
gått genom denna grind, tänker jag
när jag står i grindhålet många år senare.
Hur många gånger har han inte hakat av
haspeln till grinden och sprungit iväg
på vägens mjuka mittremsa av gräs?
Barfota, i kortbyxor och med kortklippt lugg.
När jag står här med ögonen slutna blir det
förmultnade grindhålet åter en grind;
en grind mellan det som har varit och
det som ska komma, en grind
mellan historia och framtid.
Och det är en grind som aldrig kan stängas.