Boken

Jag köpte mig en anteckningsbok i läder.

Svart läder.

I den tänkte jag notera alla gyllene stunder här i livet, allt det som gör livet värt att leva.

Det började ganska bra, och jag skrev faktiskt in just detta, att jag skaffat boken - det kändes så förlösande och riktigt på något vis.

Men sen ville det sig inte riktigt.

Tiden gick, utan att någonting mer blev skrivet.

Det retade mig mycket, och jag försökte gång på gång att hitta någonting att skriva om,

några små ord åtminstone, men förutom den första noteringen förblev boken tom.

Till slut, och nu hade det gått en lång, lång tid, skrev jag ändå en andra, och sista, anteckning längst bak i häftet, som meddelade att jag i det följande ämnade lägga boken på brasan, som sprakade så underbart och varmt vid mina fötter medan september gnistrade utanför mitt fönster.


Ärtan

Jag börjar med att riva ut en stor bit aluminiumfolie.

Sedan lägger jag ärtan i ena hörnet av arket och rullar ihop folien millimeter för millimeter, trycker hårt och viker metodiskt in ärtan så att det blir ett litet paket, stort som en golfboll ungefär.

Därefter rullar jag in den lilla bollen i en plastpåse, och tejpar hårt runt påsen, varv på varv.

Därefter tar jag tidningspapper och paketerar in allting i, flera lager, en hel tidning går det åt. Sen tejpar jag flera några varv, för säkerhets skull, med isoleringstejp den här gången.

Hela paketet lägger jag sedan i en skokartong, tejpar igen den och rullar in den i en gammal trasmatta, som jag knyter om med nylonrep.

Sen stoppar jag in mattan i en sopsäck, knyter ihop säcken, och stoppar den i ytterligare en säck, innan jag knyter ihop även denna, med dubbla hårdknutar.

Klar!                                

Nu bär jag upp säcken på vinden, röjer undan ett hörn längst in bland all bråte, ställer dit säcken och lutar slutligen ett gammalt köksbord över den.

Livet kan fortsätta.


Bäver

Han har byggt ett hem, en hydda, åt sig och sin familj.

Alldeles undanskymd ligger den, under en mäktig al med grenar som doppar sig ner i vattnet ett par meter ut från stranden.

Hyddan är knappt synlig, vare sig land eller utifrån sjön - även den som vet vad han ska söka efter har svårt att se att någon bor där.

Därinne finns allting som de behöver; mat, skydd, närhet.

Det är bara om kvällarna han lämnar hyddan och ger sig ut i skymningsljuset, glider sakta över sjön för att skaffa mat och kanske någonting att bättra på väggarna med - en gren eller lite ris.

Det råder en fullständig frid runt sjön i den ljumma sommarkvällen.                              

Lommen ropar vemodigt, löven rasslar i skogskanten, abborrarna vakar inne i viken och skogskammen lyser röd i solnedgången.

Efter slutförd uppgift simmar han sakta tillbaka under aftonljuden.

Nu har det blivit lite mörkare, och man ser honom bara som en liten grå punkt där ute.

Vad tänker han på?

Tänker han på kommande besvikelser, framtida sorger, eller ångrar han kanske någonting från förr? Eller undrar han hur det ska bli med allt och hur länge han får vara kvar här vid sin sjö?

Nej, han tänker på lommen som ropar i sommarkvällen, på de rasslande löven, på abborrarna i viken och ser hur skogskammen lyser röd i solnedgången.

Och han undrar inte över någonting.


En dagboksanteckning

Det är söndagen den 27 maj 2007.

Den vackraste dagen hittills på året.

Det är Mors dag.

Äppelträdet blommar, göken gal, fåglarna kvittrar, solen skiner för första gången, värmer riktigt, sjön är spegelblank och pappa ligger död inne på golvet i sommarstugan.

Vi sitter ute vid trädgårdsbordet i denna fasansfullt obeskrivliga overklighet.
Det är mamma, min bror och jag. På andra sidan bordet sitter en läkare. Vad han heter minns jag inte, och ser ingen anledning att ens försöka dra mig det till minnes.
Därinne på golvet innanför dörren som står öppen mot försommardagen ligger ju pappa, under en ljusblå fil från Alingsås tvätteri. Läkaren har just förklarat för mamma, min bror och mig, att "din make...är död" och han har en första teori om  vad som hänt (åderförkalkning med åtföljande hjärtinfarkt).

Nu sitter vi här plötsligt, och om den make och pappa som levde för tre timmar sedan, ska vi nu fatta beslut huruvida han ska obduceras eller inte, diskuterar om han ska kremeras eller inte, och vi har en mängd andra konstiga frågeställningar som vi diskuterar.


Platsen han dog på var den plats han levde på.

Om han av någon anledning skulle ha tvingats rita en ruta här på jordklotet där han ville sluta sina dagar, så hade han valt just soffan vid torpet.

I sommarstugan.

Där han slagit i varenda spik, hyvlat varje bräda, kände till varenda skarv, flisa, kvisthål, träd, stubbe - allt har han byggt och putsat med sina egna händer under de senaste 40 åren. Virket till stugan hade han tagit från en ladugård i närheten.

På den soffa där han legat och spanat ut över sjön så ofattbart många gånger, dog han. Soffan som han och mamma skaffade sig när de flyttade ihop för 40 år sedan.

Jag hör hans röst tydligt där han brukade ligga på soffan.

"Nu är det allt finnt, är 're inte?".

Där dog han.

Jag unnar det honom.

Men inte nu.

Om 10-15 år.


Mamma och pappa kom upp på lördagseftermiddagen, eftersom pappa var funktionär vid en löpartävling på lördagsförmiddagen. På kvällen klippte han gräset framme vid gamla stugan och framför den enga stugan.
På söndagsförmiddagen åkte han fram till byn för att se om gullvivorna syntes än, eller om de blivit övervuxna av gräs. Hans gamla arbetskamrater från skulle ses om några dagar, och skulle då åka och titta på blommorna där. Sedan var mamma och han framme i trädgården och satte några lökar. Pappa krattade i jorden.

Men sen sade han att "den där gräsklippningen nog blev för mycket i går", och han gick bort till stugan och satte sig på trappen. Han hade lite ont i bröstet, sa han. Där satt han kvar när mamma kom, låg lutad med huvudet mot tröskeln, som han brukade ligga ibland.
"Ska du inte gå in och lägga dig", frågade hon.
Han var kallsvettig. "Det orkar jag inte".
Mamma blev lite orolig. "Då åker vi hem", sa hon. "Imorrn åker vi till sjukhuset".
"Nja, känns det så här, så får vi nog åka i dag."
"Ja, då blir det Lindesberg", sa mamma.
Mamma gick ut och hämtade Loka-vatten, och när hon kom tillbaka satt faktisk Pappa inne på kökssoffan, han hade tagit kraft till sig. Mamma frågade om han ville ha kaffe.
"Ja, kanske det", svarade han, och han såg inte riktigt lika dålig ut längre.
Så han drack upp kaffet, ställde ner koppen, och i samma sekund rasade han ihop i soffan.
Han grinade till, sparkade till bordet och var troligen död redan nu.
"Men, vad gör du" ropade mamma, hon fattade inte riktigt vad som hände.

Men sen förstod hon.

Hon ringde 112 och fick göra hjärtmassage där han låg på soffan, för hon orkade inte lyfta ner honom på golvet.
20 minuter senare kom ambulansen, de höll på i en timme, men pappa var död. Räddningstjänsten kom också, som de tydligen alltid gör vid sådana fall.

Mamma ringde min bror och till sin storasyster.

Min bror ringde så småningom mig mitt i vanligt vardagskaos, jag stod vid skötbordet och bytte blöja på en gallskrikande son, och det ringde hem till vanliga telefonen, slutade ringa och ringde genast på mobilen.
På mobilen kollade jag displayen så jag kunde ringa upp när det var klart, och där stod "Mor Mobil".
Det förbryllade mig och gjorde mig lite orolig, eftersom hon aldrig skulle ringa innan jag sagt grattis på mors dag. Kanske hade det varit inbrott i min sommarstuga tänkte jag, vilket var min vanliga katastroftanke.
Sen ringde det igen på den vanliga telefonen, och på mobilen, och nu kunde jag svara, jag hade hunnit lägga ner sonen i vagnen. Klockan är nu ca 13.20.  
"Ja hej det är jag", säger min bror. "Var är ni?"
"Hemma."
"Varför svarar ni inte?"
"Nej det är lite kaos här".
Sen säger han de overkliga orden....
"Pappa är död..."
"Nej!" ropar jag. 
"Jo!" snyftar han till..."vi är vid stugan, men det är lugnt. Mamma är lugn."
"Men...jag kommer".
Och jag åker. Fattar ingenting. Ska nog egentligen inte köra bil.

Den timmen i bilen är overklig, obehaglig, förskräcklig.

Stannar ändå och tankar på halva vägen, rationellt, overkligt. Först när jag ser södra änden av sjön börjar jag sakta ställa in mig på att det verkligen kan vara sant, allt det som snurrar i mitt huvud, att det verkligen är så att min bror har ringt och sagt att Pappa är död.


Det har gått en timme, eller kanske 5 år.

Eller en sekund.

Eller så har tiden stått stilla.

Jag vet egentligen inte.

Under resan har jag plötsligt blivit osäker på om jag verkligen hört att det var i torpet de var.
Men jag tror det, och förstår att det är så när jag ser flera bilar, och en ambulans i sommargrönskan när jag kommer ner för backen. Jag svänger in bilen på gräsfickan som pappa gjort i ordning till parkering, rusar ut utan att stänga dörren och rakt i famnen på mamma och bror.

Vi gråter.

 "Han ligger därinne" säger bror. "Om du vill se honom?"

Jag går in med bror och mor genom dörren, och på golvet där köksbordet brukat stå, men som nu står undandraget på sned, ligger en blå filt från Alingsås tvätteri, och under den ser det ut att ligga en kropp.

Konturerna syns.

Det är Pappa.

Jag viker undan filten, och ser hans ansikte.

Pappa.

Död.

Jag pussar honom på hans skäggiga kind, som jag minns från min barndom.

Sträv.

Som vi låg bredvid när han berättade sagor i sommarkvällarna.

Jag klappar honom på bröstet.

Säger att jag älskar honom.

Gråter.

Hans ansikte lite förvridet, men inte mycket - det är pappa!

Håret, halsen, de lite bruna och sneda tänderna innanför den halvöppna munnen.

Död.

Ett öga halvöppet.

Vi gråter allihop. Säger hejdå. Går ut och sätter oss vid trädgårdsbordet.

Jag ringer till pappas syster och berättar vad som hänt, och ber henne ringa till de andra syskonen. För att komma åt hennes telefonnummer på väggen ovanför byrån måste jag gå in i stugan, måste nästan kliva över pappas huvud.
Allt är overkligt.
Läkaren kommer lite senare med taxi från Kristinehamn, går in till pappa, kommer ut med en blankett, ställer en massa frågor och allt är klart.

Slut.

Pappa är död.

Han levde i förmiddags.

Vi ber att få gå in en gång till.

Det få vi.

Det är där vi vill ta farväl av honom, inte senare, på bårhus eller så.

Så vi går in en gång till.

Jag vill hålla hans hand, har känt det starkt ute vid bordet.

Jag vill hålla hans hand en sista gång.

Jag tar den. Ett vitt plastband sitter vid handleden.

Hans arbetarhand. Men den är kall.

Iskall.

Så kall som ingen levande hand kan vara.

Pappa har nu varit död i fyra timmar.

Pappas hand är kall.

Stackars pappa.

Hans överkropp är bar under filten, han har sina byxor på sig och löparskor på fötterna.
Hans arbetarkropp ligger tyst och i fullständig vila.
Den kropp som jobbat i 50 år, ligger nu i den slutliga stillheten.

Så vi tar farväl en sista gång, mamma, jag och min bror, innan de lyfter in honom i bårbilen från Fonus, som kom samtidigt med läkaren. Jag och brorsan orkar inte se på när det bär fram honom, men mamma tittar hela tiden.
Vi kommer i alla fall fram när de lyfter in honom i bårbilen, och sen står mamma, min bror och jag ensamma kvar och ser hur pappa för sista gången lämnar sin älskade sommarstuga.

Bårbilen åker iväg. Registreringsnumret är HBT721.

Vi står kvar och säger farväl när bilen åker upp för backen.

Precis som han ville, fick han lämna sommarstugan med bårbil.

Men vi är kvar.


Jag går ner till sjön. I alsnåret vid kanten ligger ölburken kvar som jag stack in där i höstas/sensommaren, när jag satt nere på plaststolarna och tog vad jag förstod skulle bli årets sista öl här nere. Alltid en väldigt vemodig stund för mig, när jag tar farväl av sommaren, den som varit men också barndomens alla somrar, och i samma ögonblick börjar längta hit igen, till sommaren som skulle komma nästa år.

Jag stack in burken den i det gröna alsnåret, för att lämna ett minne till våren.
Jag tänkte att när jag kommer tillbaka nästa gång, är det vår.

Det skulle göra hösten lite lättare.

Men nu när jag ser den, gör det sommaren mycket svårare.

Allt är förändrat.

Förstört.


När vi har suttit och pratat en stund vid trädgårdsbordet bestämmer vi att åka hem.
Jag ställer upp skottkärran mot trädet.
Han hann inte det.
Det blev ju så hastigt.
Han levde för fyra timmar sedan! Visste inte att han skulle dö. 
Jag har grejor med i bilen, som jag helt rationellt bestämmer mig för att ställa in vid min sommarstuga, som planerat -när jag ändå åker förbi.

Grinden jag har gjort vid vägen är öppen, som jag vet att jag alltid stänger.
Fattas väl bara att det varit inbrott. Men allt är lugnt. Kanske det är pappa, slår mig tanken, som ville se sitt barndomshem en sista gång innan han reser dit han nu ska?

Men sen inser jag att han aldrig, aldrig någonsin, skulle glömma att stänga grinden efter sig.


Hemma sitter vi bara och stirrar.

Mamma plockar visst fram smörgås.

Vi dricker upp pappas whisky, farsdagspresenten från i höstas, Jameson. Ölen som han brukade ha vid vattenmätaren i hallen, är dock borta. Ingen vet var. Till slut hittar jag några i bagaget på bilen.

På kvällen försöker jag berätta på telefon för N, tre år, vad som har hänt.
Hon, såklart, fattar inte allt, men säkert mer än man tror.

"- Har han ätit någon farlig blomma, eller?" frågar hon.

Och: "-Ringde dom till am-po-lansen då?"

Brorsan och jag beslutar att sova i mammas och pappas säng. Mamma i mitt gamla pojkrum.
Jag ligger på pappas plats. Där han sovit så många gånger, senast igår natt, men aldrig mer ska ligga.

Det känns inte konstigt alls egentligen - allting känns ändå tillräckligt overkligt.
En dag har gått.