Tom Leben samlar tankarna

Så be inte mer för mig, är du snäll.
Jag känner mig lite illa till mods
av att du inte vill mig bättre än
att vara beredd att överlämna
ansvaret för min lycka och välgång
till någon som inte finns.

Och där står äppelträdet kvar,
fast torpet sedan länge bara
är ett ödetorp, och ängarna
och vallarna år för år har
återgått i naturens vård.
Men äpplena växer fortfarande;
mognar varje höst, glasiga och goda,
med samma syrliga septembersmak som alltid.
Den som har vägarna förbi får gärna smaka,
om man bara frågar först.
Godare äpplen finns inte att få,
och varje bett är en resa.
Men vart resan går, det
får vi aldrig veta.

När vissa i min omgivning
klagar på sin huvudvärk,
konstaterar jag att det
måste handla om
fantomsmärtor.

Jag går rätt in i Karlavagnen.
Det smakar järn i munnen, och
någon övar skalor på ett piano.
Allting är stort och oändligt.
Oändligt, men fridfullt.
Jag längtar hem.

Det finns många underliga människor i vår värld;
tysken, till exempel, kallar hästen för pferd.

Tiden har vält grinden till den gamla gärdsgården.
Nu ligger den där, ur led och förmultnad.
Farfar byggde grinden för länge sedan.
Det var innan döden lämnade honom ensam,
och under den tid när min far och hans syskon
fortfarande var lyckliga barn.
Hur många gånger har inte min far
gått genom denna grind, tänker jag
när jag står i grindhålet många år senare.
Hur många gånger har han inte hakat av
haspeln till grinden och sprungit iväg
på vägens mjuka mittremsa av gräs?
Barfota, i kortbyxor och med kortklippt lugg.
När jag står här med ögonen slutna blir det
förmultnade grindhålet åter en grind;
en grind mellan det som har varit och
det som ska komma, en grind
mellan historia och framtid.
Och det är en grind som aldrig kan stängas.

Men faktum är nog,
att när jag sitter där på
trappen en sen kväll i juni,
och ser de lätta molnslöjorna
sakta sväva förbi över himlen
och granarnas vajande toppar,
då ångrar jag nog att
jag slutade leva.

Solipsisten tror att han är den enda
existensen i universum. Allt annat
och alla andra människor är bara
föreställningar i hans hjärna,
en produkt av hans tankar.
Hur lockande det än må vara att
känna sig så utvald och betydelsefull,
så avskräcks jag ändå av en enda fråga;
vem sopar löven från solipsistens gravsten?

Jag lägger mina drömmar
på en sten vid stranden,
sätter mig ner på en annan,
tittar ut över vattnet och
tänker igenom allt en gång till.
Jag hade nog trott att min
rädsla skulle vara större,
och jag hade nog trott att
min sorg skulle vara djupare.
Framförallt hade jag nog
hoppats att det funnits
någon att ta farväl av.

Visserligen förenas vi människor
av insikten om det faktum att vi
alla är döende, men frågan är om
vi verkligen måste skylta
så förtvivlat med det?

Bäst som du far omkring där, fram och tillbaka
i trafiken som är livet, och tycker att allt
är enahanda, vägarna tråkiga och omgivningen
ointressant, så slås du av insikten att
imorgon, när du reser hem igen, kommer
du plötsligt att vara mötande trafik.

Medellivslängden ökar stadigt
här i landet, trots att vi dör
i samma utsträckning
som förr i tiden;
en gång var.

Jag minns varenda ord jag sa den kvällen,
precis som om de uttalats i en dröm.
Jag minns varje ord i vårt samtal,
precis som om de varit repliker i en
veckotidningsföljetong jag skrivit själv.
Men det jag inte minns, är ljudet av
dörren som öppnades, eller vem
det var som sedan stängde den.

Teamarbete tycker jag är
märkvärdigt överskattat;
två höjdhoppare hoppar
inte högre än en.

En sommar tar aldrig slut,
den byter bara skepnad;
förvandlas omärkligt
från verklighet
till minne.

Människa föds man inte till att vara,
det lär man sig att bli.

Sommarens sista blommor står
kvar i vasen, vissna och förtorkade.
Jag slänger dem bakom stenröset
och torkar händerna rena på den
kyliga mossan vid skogskanten, och
går sen för att bära in det sista av
sommarens vedhög; björken som stod där
nere i ruinen av den gamla ladugården.
I vedhögen sitter ett getingbo, men
också det är tomt och övergivet.
Från komposten kommer en trött
doft av potatsiblast och löv.
Det börjar visst bli dags
att göra sig redo att sova.

Jag var övertygad om att jag led av hypokondri,
men det visade sig bara vara inbillning.

Per Albin Hansson, statsminister i det
svenska fyrtiotalet, konstruerade
och byggde det svenska folkhemmet.
Han satt verkligen inne med en
gedigen kunskap på området;
han levde själv i två hem,
med två olika familjer.

Man minns inte det man har varit med om,
man har varit med om det man minns.

Kvällen är nästan helt stilla,
precis som om den vilade efter
en lång dag i solens sövande hetta.
Bara en stilla vind susar i björken nere
på ängen, och transistorradion på bordet
spelar en bortglömd melodi från förr.
Ett fönster står öppet, och gardinen
svajar lätt och ljudlöst av draget.
På bordet under äppelträdet står
kaffepannan och en öl som legat
på kylning nere i bäcken.
Vid kanten av solnedgången
ligger den spegelblanka sjön.
Doften från en sommarkväll gör
ont i alla som är fyllda av vemod.
För mot vemodet i den svenska
sommarkvällen finns
ingen bot att få.

Ingenting är längre vad det en gång var,
men det var det å andra sidan inte ens då.

Det är bara våren som porlar
och droppar på mitt fönsterbleck.
Genom det torkade fjolårsgräset
har några tussilago och enstaka
vitsippor kämpat sig upp, och kring
dem surrar tunga humlor och nyvakna bin.
Här sitter jag, slött lutad mot husgaveln.
Väggen ångar av solens värme. Det doftar
björk, jord och varm målarfärg, och talgoxens
sånger studsar mot mitt vemod.
Det är i stunder som denna
som samma oro alltid kommer
krypande; det är inte döden
jag är rädd för, utan livet.

Livet är en lång lista på saker att göra, och ingenting
av det man inte vill göra förblir ogjort.

Orden hade övergivit honom för länge sedan,
men det hade inte skuggan. Den följde honom
överallt, och noterade varje steg han tog.
Egentligen var det nog inte hans skugga,
för ibland när han inte skrattade
gjorde skuggan det.
Förresten skrattade han aldrig.
Så var det med den saken.
Men än underligare var att
skuggan fanns hos honom
även på nätterna.
Särskilt på nätterna.
Så var det också
med den saken.

Det finns ett ljud
som är obehagligare
än andra för den
som är ensam.
Det är inte tystnaden,
och det är inte stillheten,
suset, eller de uteblivna orden.
Sådana ljud kan man vänja
sig vid, och den ensamheten
kan man lära sig att uthärda.
Men svårare är ensamheten
tillsammans med andra människor.
Den ensamheten går inte att uthärda,
och det ljudet kan man aldrig vänja sig vid; 
sorlet av ensamhet.

Livet är som en flod,
och den rinner dig förbi.

Man kan också tänka sig det lätta svallet
i vattnet där en lom just har landat, en
höstmorgon i en spegelblank skogstjärn.
Så är också våra liv. Några ögonblicks krusning,
som sakta ebbar ut och försvinner helt.
Efteråt är ytan åter stilla, och ingen
kan veta att det landade en lom där nyss.
Men det var en vacker bild
så länge den varade.

Om du tror att någonting kommer att
gå åt skogen, gör det också det,
men även annars.

Det är precis som ett tåg
som sakta slingrar sig fram
i vinternatten genom det
kompakta och omslutande mörkret.
Det rytmiska, hypnotiska rälsdunket
är allt som hörs i den tomma vagnen.
Ibland lyser tågblixtarnas plötsliga sken
upp den snöklädda skogen, och den ligger där
lite naket överrumplad, men mäktigt tyst.
På samma sätt ringlar sig tillvaron fram,
och bara ibland blixtrar det till,
och vi får en hastig skymt av
den sovande omgivningen.

Ibland undrar jag vad som kommer att
plåga mig mest på min dödsbädd;
att ångra det jag gjorde fel,
eller att ångra allt jag
aldrig gjorde?

Det var under en tid då vi fortfarande
levde i tron att Wallenberg skulle
återkomma, frigiven, som ett eko från
en annan tid, en annan värld.
De krampaktiga önskningarna hölls vid liv
av vaga och förvirrade livstecken som med jämna
mellanrum rapporterades i kvällstidningarna.
Jag fantiserade ofta om hans triumfatoriska
återkomst, som landets stora hjälte.
Under tiden spelade vi hockey på den spolade grusplanen,
långt in på kvällarna, i ljuset från fullmånen.
Fötterna var ständigt bortdomnade av kylan,
snövallarna tornade upp sig runt planen, och det
luktade rök från villakvarterets alla braskaminer.
Ljudet av skridskoskenornas skär mot isen
blandades med ljudet av bilarna där bortom
snövallarna och kiosken, där de passerade 
på riksvägen som vare sig ledde till eller
från någonting, utan förbi. Bara förbi.
Vi stannade ute ända till det blev dags att gå hem,
var och en till sitt, och dricka choklad och
äta limpsmörgås med ost och prickigkorv på,
medan vi såg på Anslagstavlan och M.A.S.H.
Men det börjar bli allt svårare att skilja på
vad som är minnen och vad som är drömmar.
Och kanske kommer inte Wallenberg tillbaka.

Händelser, möten och bilder
läggs till varandra, summeras,
och blir slutligen ett Liv.
Staplas huller om buller,
men ändå symmetriskt,
som stenar i ett röse.
Vissa saker minns man,
andra kan man inte glömma,
och allt som ligger däremellan,
är det som blev vår vardag.

Jag har alltid funderat
över meningen med livet.
Ända till den där varma
eftermiddagen i juli,
när min far och jag
for ut och metade aborre.
Sjön låg stilla och blank.
Strandlinjen och skogen speglade sig
i den ljumma vattenytan, och allt
blev därigenom dubbelt så vackert.
Flötena vilade fridfullt mellan
några näckrosor, och sländornas vingar
knastrade i den torra vassen.
En svag doft av uppvärmd granskog
blandades med vågornas nästan
ljudlösa kluckande mot båten.
Vi hade varsin kall öl med oss.
Allt var stillhet och frid,
och tiden kändes knappt.
Det var just i den stunden,
en sommardag i juli, som jag äntligen
fick svaret på alla mina frågor.
Det finns ingen mening med livet.

Jorden är platt påstår vissa,
organiserade i "The Flat Earth Society".
Det har visserligen riktats kritik mot deras
teorier, men jag tror ändå att det hela
handlar om ett enkelt missförstånd;
det de pratar om är egentligen
inte själva jorden, utan
tillvaron på den.

Att förneka Gud, men
ändå sakna honom.
Ensammare än så
kan en människa
inte bli.

Fördelen med en gammal och dålig vits
är att den åtminstone luktar skämt.

Man kan vara ensam
för att ingen har kommit,
eller för att någon har gått.
Men för den som är ensam
spelar anledningen
ingen roll alls.

Insiktsfullt om orättvisor,
och om livet och döden, skrev han;
Dan Andersson, finnmarksskalden.
Och nog visste han vad han
pratade om, för han hade
länge kvar att leva
när han dog.

När jag var tolv år gammal
råkade jag av misstag krossa
en spegel mot golvet i hallen.
Spegeln sprack , och gick i tusen bitar.
Efteråt minns jag hur jag satt vid skrivbordet
i mitt rum, och beräknade att perioden
av olycka skulle upphöra den
fjärde maj 1988, på kvällen.
Men jag måste nog
ha räknat fel.

Jag reste runt i Vietnam,
och under två veckors tid
pratade jag med människorna,
promenerade på deras gator
och besökte deras städer.
Det tog inte lång tid
innan jag förstod vilket
oerhört fattigt land
Sverige är.

I bilen som inte ska komma fram
knäpper mannen igång radion,
precis i samma sekund som
signaturen till ”Sommar” börjar.
Kvinnan som sitter bredvid,
hon ska inte heller komma fram,
stoppar ner nyckelknippan i handväskan;
det är nycklarna till det hus som de
aldrig ska komma hem till.
Men äntligen har semestern börjat!
Utanför bilen som inte ska komma fram
pågår sommaren för fullt.
Svensk sommar.
Juli.
Solen steker, precis som den
har gjort i en vecka nu.
Under ett helt år har familjen planerat
och pratat om denna dag.
Längtat.
Drömt.
I baksätet sitter flickan och pojken
(nej, inte heller de ska komma fram).
Flickan som inte ska börja första klass
till hösten har sin nya väska i knäet.
Den är blommig, och i den
har hon sina viktigaste saker.
Pojken som inte ska berätta för sina kompisar
om sommarens äventyr, fingrar på sin kniv.
Den är jättevass, och sitter nedstoppad
i en brun slida med en cowboy på.
Ingen i bilen som inte ska komma fram
vet ännu något annat än att
sommaren just har börjat.
För det händer ju egentligen bara andra,
det som snart ska hända.
(...)
Ur den ena bilen, den som ligger
uppochned ute på den nyslagna ängen,
strömmar signaturen till ”Sommar”
på alltför hög volym.
Men det är ingenting
annat som hörs.

När man ser sig om verkar allt
så tillgjort och påhittat,
falskt och plastigt.
Men jag kan ändå inte påstå
att jag är särskilt besviken;
trots allt så lever jag
hellre på låtsas,
än jag är död
på riktigt.

Jag lutar min cykel mot sommaren
och lyssnar så sakta jag kan på skogen;
på det som hörs, och på det som inte hörs.
Sommarskymningen susar lite sorgset,
men jag känner mig ändå gladare
och lugnare än jag gjort på länge.
Avlägsna skratt hörs någonstans ifrån,
och musiken får mig att blunda.
Det är vinden som spelar,
och bäcken som sjunger,
medan han letar sig
ut från dungen och
fortsätter rakt över ängen.
Plötsligt minns jag något jag
aldrig glömt, och jag tar ett steg
åt andra hållet, in i kvällen.
Det enda jag egentligen önskade
var ännu en sommar
att andas in.

Människans första dag i livet
är den lyckligaste av dem alla;
det är den enda som
saknar gårdag.

Jag lägger mina drömmar
på en sten vid stranden,
sätter mig ner på en annan,
tittar ut över det stilla vattnet
och tänker igenom allt
en gång till.
Jag hade nog trott
att min rädsla skulle
vara större, och jag
hade nog trott att min sorg
skulle vara djupare.
Jag hade nog hoppats
att det åtminstone funnits
någon att ta farväl av.

I stora, vita flingor faller snön
utanför köksfönstret.
Ljudlöst.
Dalar sakta ner,
och landar lika tyst
på den sovande, frusna marken.
Radion på köksbordet spelar
julsånger, och i fönstret speglas
julgranen från vardagsrummet,
med kulor och ljus och glitter. 
Det är julaftonsmorgon.
På den röda duken
har sockerskålen flyttats 
från sin vanliga plats,
för att dölja en stearinfläck. 
Mitt i kaffebryggarens doft
av nybryggt kaffe ringer telefonen,
och när någon snart har svarat
kommer ingenting mer
att vara sig likt,
aldrig någonsin,
och för allt som
skulle ha sagts imorgon
blev det för sent redan idag.

Ernst Rolf, den svenske
revyartisten och sångaren,
fick den mest underliga av dödar;
på juldagen 1932 dog han
av ett misslyckat
självmordsförsök.

Av rättviseskäl har jag
bestämt mig för att jag
i nästa val ska rösta
på det parti som
lovar att alla medborgare
ska få det bättre
än genomsnittet.

Entreprenad, det är
att inte få något gjort,
fast i privat regi.

Visserligen får pessimisten
rätt ibland, men han blir
inte lyckligare för det.

Jag har alltid
uppfattat mig själv
som säker på min sak,
men jag kan ha fel.

Jag kan visst
vara spontan,
om det behövs,
bara jag får veta det
god tid i förväg.

Jag nickar en hälsning till mannen
som kommer in genom den stängda dörren.
- Jag är inte ensam här, viskar jag.
- Det är du visst, svarar mannen, och går sin väg,
och jag förstår att han just fick rätt.

Under augustihimlen blir allting
större och mindre.
Dagarna blir kortare, skuggorna längre.
Himlen större, jorden mindre.
Till och med livet har blivit kortare
och människorna har krympt,
som om de hukade sig
under himlens nya tyngd.
Snart kommer sommaren att spräckas;
klyvas av tranornas segertecken långt
ovanför våra nyskördade trädgårdar,
där den första frosten
glimmar i potatisblasten,
och grantoppen vajar tyst
mot de svarta molnen.
Men vi, vi studsar vidare,
som flipperkulor
mellan väderstrecken,
förenade av den uppgift
som förenar oss alla;
att finna en plats
att dö på.

Allt som är roligt
tar snabbare slut
än det som är tråkigt.
Varför skulle annars
livet vara så mycket
kortare än döden?

Man lever bara en gång.
Knappt.

När vi var barn brukade vi
tävla om vem som kunde
hålla andan längst.
Mitt rekord var två minuter
och tolv sekunder.
Med åren har jag
blivit allt skickligare,
och håller numera andan
mest hela tiden.

Livet är inte åren som har gått,
utan dagarna man minns.

Jag reser till min barndom.
Längs vägen ligger månaderna strödda
som blommor på en kista.
Det är tyst, alldeles tyst,
och ingen möter jag längs vägen.
När jag kommer fram är det kväll.
Det är i alla fall vad jag tror, 
för det är alldeles mörkt.
Jag har en ficklampa med mig,
jag tänder den, men ändå ser jag ingenting. 
På vägen tillbaka nynnar jag
på en melodi jag glömde för länge sedan.
Och borta vid horisonten går solen upp.

Den enda människa
som är mer självupptagen
än egocentrikern,
är han själv.

Nästa vår ska jag lyssna
på fåglarnas sång och
bäckarnas porl.
Men i år kommer jag
nog inte att
hinna.

Rönnbären. Luften. Tranorna.
September öppnar en dörr
till människans vemod.
Skogen stänger sommaren,
gör sig av med sin överlast,
lägger sig ner, och spelar död.
Solen finns där, men inte på
samma plats, och hon är svalare nu.
Skuggorna hittar nya marker,
nya områden av jorden täcks av skuggorna,
som breder ut sig lika platt och kallt
som en översvämmad vårälv.
Innanför fönstren ligger liken
av sommarens flugor, och i en bortglömd vas
står sommarens sista bukett kvar,
med vissna prästkragar, hundkex och smörblommor,
som ett skelett från en utgrävning.
Mörkret kommer tidigt, överrumplande,
och lämnar oss snopet ensamma vid korsorden.
September är en tid för att minnas
och för att förbereda sig.
Men inte för att leva.
Det är därför
människorna är
vemodiga.

Jag drömmer ibland om
att vara osynlig.
Inte för att jag skulle spela
omgivningen små spratt,
eller på annat sätt
dra fördel av min osynlighet.
Det skulle man visserligen kunna tänka sig,
och kanske kunde det vara roligt.
Men jag önskar bara
att jag vore osynlig.

Man kan bara hitta hem
om man har gått vilse.

Jag reste bort en helg, på kurs,
för att finna mig själv.
Visserligen fann jag mig själv,
men jag gillade inte vad jag funnit.
Så jag lämnade kvar mig, 
och reste hem igen.

Redan som barn
kunde jag inte skratta.
Men jag kände mig
aldrig annorlunda.
Herregud, jag kände mig
inte ens normal.

Kunskap är ingen tung börda att bära,
men återbetalningen av studielånet är det.

Kvinnan som ska flytta
går ett sista varv i det hus
som fram till idag varit hennes hem.
Hon går genom det tomma huset, rum för rum,
och andas in alla minnen som fortfarande bor kvar.
Hon ber sin dotter att ta ett sista fotografi,
från en alldeles speciell vinkel i vardagsrummet,
som hon särskilt vill minnas.
Sen går hon ut i trädgården och promenerar
en sista gång bland buskarna och träden
som vuxit ikapp men familjen;
lönnen, syrenen och äppelträden.
När hon tror att ingen ser,
vinkar hon ett tyst farväl
till en av björkarna.
Det sista som hörs är ljudet
av en bildörr som slår igen,
och det sista som syns är de
röda bakljusen som försvinner
längs grusvägen i sommarkvällen.
Nu fortsätter allting som vanligt,
men på olika platser.