Tom Leben samlar tankarna

De som tror att det någon
gång ska bli bättre, tror fel.
Om människan skapades
till gudens avbild, bor då Gud
i människan eller bor människan i Gud?
Det är sådana frågor som gör att
ingenting någonsin blir bättre. 
Å andra sidan blir det inte heller sämre.
Ingenting blir ens oförändrat.
Ungefär som ett ord man har
glömt, men minns hur man uttalar.

Man flyttar möbler däruppe. Tunga
kommoder och ärvda vitrinskåp släpas
över golvet. Först trodde jag att det
var hos grannen ovanpå, men  nu vet jag
att det är i mitt eget huvud. Man försöker
dränka oljudet i psalmer på hög volym,
så nu släpas det och bullrar, medan "Säll
är den som sina händer i Guds händer
sluter", "Klippa, du som brast för mig"
och "Det finns djup i Herrens godhet"
dånar i rummet. Men jag vet fortfarande
inte vem det är som flyttar däruppe.

En blå Saab 95 svänger in på den lilla skogsvägen
och lämnar grusvägen, där ett dammoln svävar
kvar i den stilla kvällen. Mannen bakom ratten
har en pojke i knäet, som har tjatat sig till att
få styra den sista biten. De sällsynta tillfällen
när tjatet faktiskt ger utdelning är värt allt besvär.
Mannen vilar vänster arm i det nedvevade fönstret,
som släpper in värmen från en 70-talssommar, och ler
åt pojkens koncentration. Kvinnan som sitter bredvid
undrar om detta verkligen ska vara nödvändigt.
I baksätet sitter lillebror, butter och lite avundsjuk,
och väntar på att det ska bli hans tur att styra någon gång.
Men var sak har sin tid. Väl framme vid stugan bärs
packningen in, och trädgårdsmöblerna ut i den varma
fredagskvällen. Bröderna springer ner till sjön för att se
om något flutit iland, springer sedan upp igen, tar fram piltavlan,
tröttnar lika snabbt, och springer i stället bort till bäcken
för att se om vattenhjulet snurrar än. Kvinnan har redan börjat
duka fram mat för kvällen, korven grillas i den öppna spisen,
och mannen öppnar helgens första pilsner. Nu är det fredagkväll
vilken sommar som helst under den tid som kallas den lyckliga
barndomen. Men fastän det kan vara vilken sommar som helst,
så är det inte det. Det är just det som gör barndomen så
lycklig; vilken sommar som helst är speciell.

För vissa av oss är påsken den tid på året
då vi påminns om hur Jesus inte dog på korset,
för att därefter inte återuppstå på den tredje dagen.

Någon går bakom mig. Jag hör hans
steg och jag känner hans andedräkt i
min nacke, men när jag vänder mig om
finns det ingen där.  Men jag vet att han
står bakom mig. Jag har länge velat fråga
honom vad han vill mig, men trots att jag
hör honom och känner honom har jag
aldrig sett honom.  Ibland har jag till och
med tvivlat och tänkt att allt kanske bara
är inbillning.  Jag har försökt bevisa hans
existens, även om jag inte riktigt vet för vem.
Kanske för mig själv. En sommardag, till
exempel, gick jag ner till stranden för att
se om han skulle lämna fotspår i sanden.
Jag hörde honom, som vanligt, och jag
kände hans andedräkt i nacken, men när
jag vände mig om fanns det ingen där.
Och inga fotspår fanns i sanden.
En annan gång ställde jag upp speglar
i lägenheten, och arrangerade dem så
att jag skulle se allt som fanns i rummet;
alla vinklar var täckta, även det som fanns
bakom mig. Men ingen syntes i speglarna.
Inte ens jag själv. Sedan dess har jag aldrig
mer funderat på att kontrollera hans existens.
Jag låter det vara som det är med den saken.
Däremot funderar jag nu på min egen existens.

Jag knackar hål på isskorpan i brunnen
och fyller plasthinken med iskallt vatten.
Ner till källan är en smal stig upptrampad
i snön, och vallarna räcker nästan ända upp
till magen. Det skvätter ut lite vatten i
snödrivorna när jag bär upp hinken. När jag
kommer in upptäcker jag att det börjar bli
lite mörkt, så jag tänder fotogenlampan i
taket. Brasan i kaminen knastrar och knäpper
av björkveden, och jag drar fram stolen
riktigt nära, och sätter mig i värmen.
Veden kommer att räcka hela kvällen.
Tiden går, men står ändå stilla.

Världen är komplicerad,
säger man mig, men jag
menar nog ändå att problemet
inte är att världen är för
komplicerad, utan att den
är alltför simpel.

Om det verkligen funnes ett liv efter döden,
skulle det ha målats betydligt fler
postumma självporträtt.

Ankomsthallen är stor och ödslig,
trots att det är rusningstid.
Klackarna studsar klapprande mellan
marmorgolvet, stenväggarna och taket.
Stegen närmar sig mig, där jag sitter
på en av bänkarna med en ask i knäet.
Asken är full av allt det som aldrig blev
sagt; ord för ord, mening för mening.
Trots att jag hör stegen komma
närmare och närmare nu, ser jag
ingen människa ovanför dem,
men jag vet ändå vilka de tillhör.
De tillhör alla dem som skulle ha
haft orden som ligger i asken.
När de kommer hit ska jag
öppna asken och ge tillbaka
det jag behållit alltför länge.

Det börjar bli dags att byta batterierna i
dvd-spelarens fjärrkontroll. Jag köpte den
för tre år sedan, vilket alltså innebär att
jag uppskattningsvis ska byta batterier
ytterligare tretton gånger under min livstid.
Men mer än så återstår inte av livet.
Tretton batteribyten. 

Man borde inte leva som om varje dag är den sista,
utan som om varje dag är den första.

Solen lyser fyrkantigt på golvet
i rummet. En dammtuss svävar
sakta upp mot taket, tyngdlöst
som en satellit i rymden.
Jag måste bestämma mig nu;
jag kan låta dammtussen fara
vidare och fortsätta mitt liv som nu.
Det vore nog det enklaste.
Men jag kan också lämna allt
och följa med på resan.
Det vore nog det bästa.
Så jag sluter ögonen, tar ett djupt
andetag, håller upp min högra
hand till adjö, och kliver upp.
Jag är äntligen fri.

Om man bara följer Socialstyrelsens
rekommendationer, och dessutom undviker
allt som forskarna ständigt konstaterar
vara hälsovådligt, och om man bara aktar
sig noga för det som på annat sätt är
farligt, riskfyllt och osäkert, kommer
man troligen att bli en av alla dem
som levde länge, men dog tidigt.

Det snöar tunga flingor på den smala skogsvägen
som på sommaren ringlar tyst och grönt genom
granskogen, fram till det röda huset där livet bor.
Men nu, i vinterskogens dova vakum, hörs inte ens
ljudet av min uteblivna gråt, och täcket av snö blir
en rock av ångrad tystnad.
Men vägens sorg är inte att smultronen vid bäcken
döljs under snön. Vägens sorg är inte heller att
grässträngen, klövern och brännässlorna vid ruinen
av den gamla ladugården inte syns under snödrivorna.
Vägens sorg är större än så; under snön
vet ingen åt vilket håll den leder.

Vi människor lever på
olika sätt men dör ändå
på samma; med ett
sista andetag.

Meningen med livet funderar jag
inte längre så mycket på.
Meningen med döden bekymrar
mig å andra sidan desto mer. 
Men mest av allt grubblar jag
ändå på vad som händer
efter döden.

Arbetslivet kan numera delas
in i två lika stora enheter;
vård av sjukt barn, följt
av sjuk av vårt barn, i en
växelvis och ständig samverkan.

På bordet ligger två fotografier.
Det ena är taget för mycket länge sedan,
och föreställer ett hus i en sedan länge
förfallen och bortglömd by. Framför huset
ligger två män utsträckta i gräset.
En kvinna sitter i en stol under syrenen,
och några barn leker bredvid henne.
Fotot är svartvitt men aldrig har färgerna
varit klarare, ljuden tydligare
eller dofterna starkare.
Det andra fotot är taget från
samma plats, men en annan tid.
Jag stod i fotografens osynliga fotspår,
men nu är människorna, syrenen och huset
spårlöst borta. Egendomligt försvunna,
som bara det kan vara som en gång funnits.
Men färgerna, ljuden och dofterna väller
åter fram ur det tomma fotografiet.
Och nu är det inte längre
två fotografier, utan samma.