Tom Leben samlar tankarna

Händelser, möten och bilder
läggs till varandra, summeras,
och blir slutligen ett Liv.
Staplas huller om buller,
men ändå symmetriskt,
som stenar i ett röse.
Vissa saker minns man,
andra kan man inte glömma,
och allt som ligger däremellan,
är det som blev vår vardag.

Jag har alltid funderat
över meningen med livet.
Ända till den där varma
eftermiddagen i juli,
när min far och jag
for ut och metade aborre.
Sjön låg stilla och blank.
Strandlinjen och skogen speglade sig
i den ljumma vattenytan, och allt
blev därigenom dubbelt så vackert.
Flötena vilade fridfullt mellan
några näckrosor, och sländornas vingar
knastrade i den torra vassen.
En svag doft av uppvärmd granskog
blandades med vågornas nästan
ljudlösa kluckande mot båten.
Vi hade varsin kall öl med oss.
Allt var stillhet och frid,
och tiden kändes knappt.
Det var just i den stunden,
en sommardag i juli, som jag äntligen
fick svaret på alla mina frågor.
Det finns ingen mening med livet.

Jorden är platt påstår vissa,
organiserade i "The Flat Earth Society".
Det har visserligen riktats kritik mot deras
teorier, men jag tror ändå att det hela
handlar om ett enkelt missförstånd;
det de pratar om är egentligen
inte själva jorden, utan
tillvaron på den.

Att förneka Gud, men
ändå sakna honom.
Ensammare än så
kan en människa
inte bli.

Fördelen med en gammal och dålig vits
är att den åtminstone luktar skämt.

Man kan vara ensam
för att ingen har kommit,
eller för att någon har gått.
Men för den som är ensam
spelar anledningen
ingen roll alls.

Insiktsfullt om orättvisor,
och om livet och döden, skrev han;
Dan Andersson, finnmarksskalden.
Och nog visste han vad han
pratade om, för han hade
länge kvar att leva
när han dog.

När jag var tolv år gammal
råkade jag av misstag krossa
en spegel mot golvet i hallen.
Spegeln sprack , och gick i tusen bitar.
Efteråt minns jag hur jag satt vid skrivbordet
i mitt rum, och beräknade att perioden
av olycka skulle upphöra den
fjärde maj 1988, på kvällen.
Men jag måste nog
ha räknat fel.

Jag reste runt i Vietnam,
och under två veckors tid
pratade jag med människorna,
promenerade på deras gator
och besökte deras städer.
Det tog inte lång tid
innan jag förstod vilket
oerhört fattigt land
Sverige är.

I bilen som inte ska komma fram
knäpper mannen igång radion,
precis i samma sekund som
signaturen till ”Sommar” börjar.
Kvinnan som sitter bredvid,
hon ska inte heller komma fram,
stoppar ner nyckelknippan i handväskan;
det är nycklarna till det hus som de
aldrig ska komma hem till.
Men äntligen har semestern börjat!
Utanför bilen som inte ska komma fram
pågår sommaren för fullt.
Svensk sommar.
Juli.
Solen steker, precis som den
har gjort i en vecka nu.
Under ett helt år har familjen planerat
och pratat om denna dag.
Längtat.
Drömt.
I baksätet sitter flickan och pojken
(nej, inte heller de ska komma fram).
Flickan som inte ska börja första klass
till hösten har sin nya väska i knäet.
Den är blommig, och i den
har hon sina viktigaste saker.
Pojken som inte ska berätta för sina kompisar
om sommarens äventyr, fingrar på sin kniv.
Den är jättevass, och sitter nedstoppad
i en brun slida med en cowboy på.
Ingen i bilen som inte ska komma fram
vet ännu något annat än att
sommaren just har börjat.
För det händer ju egentligen bara andra,
det som snart ska hända.
(...)
Ur den ena bilen, den som ligger
uppochned ute på den nyslagna ängen,
strömmar signaturen till ”Sommar”
på alltför hög volym.
Men det är ingenting
annat som hörs.

När man ser sig om verkar allt
så tillgjort och påhittat,
falskt och plastigt.
Men jag kan ändå inte påstå
att jag är särskilt besviken;
trots allt så lever jag
hellre på låtsas,
än jag är död
på riktigt.

Jag lutar min cykel mot sommaren
och lyssnar så sakta jag kan på skogen;
på det som hörs, och på det som inte hörs.
Sommarskymningen susar lite sorgset,
men jag känner mig ändå gladare
och lugnare än jag gjort på länge.
Avlägsna skratt hörs någonstans ifrån,
och musiken får mig att blunda.
Det är vinden som spelar,
och bäcken som sjunger,
medan han letar sig
ut från dungen och
fortsätter rakt över ängen.
Plötsligt minns jag något jag
aldrig glömt, och jag tar ett steg
åt andra hållet, in i kvällen.
Det enda jag egentligen önskade
var ännu en sommar
att andas in.

Människans första dag i livet
är den lyckligaste av dem alla;
det är den enda som
saknar gårdag.

Jag lägger mina drömmar
på en sten vid stranden,
sätter mig ner på en annan,
tittar ut över det stilla vattnet
och tänker igenom allt
en gång till.
Jag hade nog trott
att min rädsla skulle
vara större, och jag
hade nog trott att min sorg
skulle vara djupare.
Jag hade nog hoppats
att det åtminstone funnits
någon att ta farväl av.

I stora, vita flingor faller snön
utanför köksfönstret.
Ljudlöst.
Dalar sakta ner,
och landar lika tyst
på den sovande, frusna marken.
Radion på köksbordet spelar
julsånger, och i fönstret speglas
julgranen från vardagsrummet,
med kulor och ljus och glitter. 
Det är julaftonsmorgon.
På den röda duken
har sockerskålen flyttats 
från sin vanliga plats,
för att dölja en stearinfläck. 
Mitt i kaffebryggarens doft
av nybryggt kaffe ringer telefonen,
och när någon snart har svarat
kommer ingenting mer
att vara sig likt,
aldrig någonsin,
och för allt som
skulle ha sagts imorgon
blev det för sent redan idag.

Ernst Rolf, den svenske
revyartisten och sångaren,
fick den mest underliga av dödar;
på juldagen 1932 dog han
av ett misslyckat
självmordsförsök.

Av rättviseskäl har jag
bestämt mig för att jag
i nästa val ska rösta
på det parti som
lovar att alla medborgare
ska få det bättre
än genomsnittet.

Entreprenad, det är
att inte få något gjort,
fast i privat regi.

Visserligen får pessimisten
rätt ibland, men han blir
inte lyckligare för det.