Tom Leben samlar tankarna

Jag har alltid
uppfattat mig själv
som säker på min sak,
men jag kan ha fel.

Jag kan visst
vara spontan,
om det behövs,
bara jag får veta det
god tid i förväg.

Jag nickar en hälsning till mannen
som kommer in genom den stängda dörren.
- Jag är inte ensam här, viskar jag.
- Det är du visst, svarar mannen, och går sin väg,
och jag förstår att han just fick rätt.

Under augustihimlen blir allting
större och mindre.
Dagarna blir kortare, skuggorna längre.
Himlen större, jorden mindre.
Till och med livet har blivit kortare
och människorna har krympt,
som om de hukade sig
under himlens nya tyngd.
Snart kommer sommaren att spräckas;
klyvas av tranornas segertecken långt
ovanför våra nyskördade trädgårdar,
där den första frosten
glimmar i potatisblasten,
och grantoppen vajar tyst
mot de svarta molnen.
Men vi, vi studsar vidare,
som flipperkulor
mellan väderstrecken,
förenade av den uppgift
som förenar oss alla;
att finna en plats
att dö på.

Allt som är roligt
tar snabbare slut
än det som är tråkigt.
Varför skulle annars
livet vara så mycket
kortare än döden?

Man lever bara en gång.
Knappt.

När vi var barn brukade vi
tävla om vem som kunde
hålla andan längst.
Mitt rekord var två minuter
och tolv sekunder.
Med åren har jag
blivit allt skickligare,
och håller numera andan
mest hela tiden.

Livet är inte åren som har gått,
utan dagarna man minns.

Jag reser till min barndom.
Längs vägen ligger månaderna strödda
som blommor på en kista.
Det är tyst, alldeles tyst,
och ingen möter jag längs vägen.
När jag kommer fram är det kväll.
Det är i alla fall vad jag tror, 
för det är alldeles mörkt.
Jag har en ficklampa med mig,
jag tänder den, men ändå ser jag ingenting. 
På vägen tillbaka nynnar jag
på en melodi jag glömde för länge sedan.
Och borta vid horisonten går solen upp.

Den enda människa
som är mer självupptagen
än egocentrikern,
är han själv.

Nästa vår ska jag lyssna
på fåglarnas sång och
bäckarnas porl.
Men i år kommer jag
nog inte att
hinna.

Rönnbären. Luften. Tranorna.
September öppnar en dörr
till människans vemod.
Skogen stänger sommaren,
gör sig av med sin överlast,
lägger sig ner, och spelar död.
Solen finns där, men inte på
samma plats, och hon är svalare nu.
Skuggorna hittar nya marker,
nya områden av jorden täcks av skuggorna,
som breder ut sig lika platt och kallt
som en översvämmad vårälv.
Innanför fönstren ligger liken
av sommarens flugor, och i en bortglömd vas
står sommarens sista bukett kvar,
med vissna prästkragar, hundkex och smörblommor,
som ett skelett från en utgrävning.
Mörkret kommer tidigt, överrumplande,
och lämnar oss snopet ensamma vid korsorden.
September är en tid för att minnas
och för att förbereda sig.
Men inte för att leva.
Det är därför
människorna är
vemodiga.

Jag drömmer ibland om
att vara osynlig.
Inte för att jag skulle spela
omgivningen små spratt,
eller på annat sätt
dra fördel av min osynlighet.
Det skulle man visserligen kunna tänka sig,
och kanske kunde det vara roligt.
Men jag önskar bara
att jag vore osynlig.

Man kan bara hitta hem
om man har gått vilse.

Jag reste bort en helg, på kurs,
för att finna mig själv.
Visserligen fann jag mig själv,
men jag gillade inte vad jag funnit.
Så jag lämnade kvar mig, 
och reste hem igen.

Redan som barn
kunde jag inte skratta.
Men jag kände mig
aldrig annorlunda.
Herregud, jag kände mig
inte ens normal.

Kunskap är ingen tung börda att bära,
men återbetalningen av studielånet är det.

Kvinnan som ska flytta
går ett sista varv i det hus
som fram till idag varit hennes hem.
Hon går genom det tomma huset, rum för rum,
och andas in alla minnen som fortfarande bor kvar.
Hon ber sin dotter att ta ett sista fotografi,
från en alldeles speciell vinkel i vardagsrummet,
som hon särskilt vill minnas.
Sen går hon ut i trädgården och promenerar
en sista gång bland buskarna och träden
som vuxit ikapp men familjen;
lönnen, syrenen och äppelträden.
När hon tror att ingen ser,
vinkar hon ett tyst farväl
till en av björkarna.
Det sista som hörs är ljudet
av en bildörr som slår igen,
och det sista som syns är de
röda bakljusen som försvinner
längs grusvägen i sommarkvällen.
Nu fortsätter allting som vanligt,
men på olika platser.

Syftningsfel och tempusfel
och långa avsnitt som
helt saknar mening.
Vem läste egentligen
korrektur på mitt liv?