Tom Leben samlar tankarna

Rönnbären. Luften. Tranorna.
September öppnar en dörr
till människans vemod.
Skogen stänger sommaren,
gör sig av med sin överlast,
lägger sig ner, och spelar död.
Solen finns där, men inte på
samma plats, och hon är svalare nu.
Skuggorna hittar nya marker,
nya områden av jorden täcks av skuggorna,
som breder ut sig lika platt och kallt
som en översvämmad vårälv.
Innanför fönstren ligger liken
av sommarens flugor, och i en bortglömd vas
står sommarens sista bukett kvar,
med vissna prästkragar, hundkex och smörblommor,
som ett skelett från en utgrävning.
Mörkret kommer tidigt, överrumplande,
och lämnar oss snopet ensamma vid korsorden.
September är en tid för att minnas
och för att förbereda sig.
Men inte för att leva.
Det är därför
människorna är
vemodiga.