Tom Leben samlar tankarna

En gång när jag verkligen
behövde prata med Gud,
var det upptaget.
Då lade jag på,
och har aldrig försökt igen.
Man är ju inte den som vill 
verka efterhängsen

Det ligger en gammal kvinna i sängen,
med händerna knäppta på bröstet.
Hon dog under natten, 97 år gammal.
Vid sänggaveln sitter hennes äldre bror,
förstummad, och har svårt att förstå.
När en bår rullas in och kvinnan
som varit hans syster i 97 år lyfts över på båren
och rullas ut ur rummet, tar han tag i sänggaveln
med ena handen och reser sig upp,
som om han tänkte säga något.
Men inga ord kommer ur hans mun.
Han står så, stilla, i några sekunder,
med handen på sänggaveln,
medan båren rullar ut ur rummet.
Sedan sätter han sig ner igen,
fortfarande lika tyst.
Så gör vi ibland, vi människor;
reser oss häftigt för det ofattbara,
bara för att det inte finns något annat vi kan göra.
Sedan sätter vi oss ner igen.
Också det för att det inte finns något annat vi kan göra.

På en punkt hade
Shakespeare ändå fel;
att vara eller inte vara
är inte frågan,
det är ett påstående.

Det tar bara en sekund
för allting att förändras.
Evigheten före och
evigheten efter
blir för alltid annorlunda.
Allting blir annorlunda;
minnen och fotografier
och historier som ska berättas
har plötsligt fått en annan innebörd
och en ny betydelse.
För den som berättar
och för den som lyssnar.
Också det som ska hända
i framtiden har redan förändrats,
fast det ännu inte ens har inträffat.
Någonting i berättelserna
skulle ha kunnat vara annorlunda.
Så kommer man att säga,
och så kommer tillvaron i fortsättningen
egentligen att bestå av denna enda sekund.
Det är den som räknas,
och det är den som blir måttstock
på allt.

Efter att ha sett gamla bilder,
och då slagits av likheten mellan
Olof Palme och Christer Pettersson,
förstår jag hur det hela gått till;
Christer Pettersson hade egentligen
tänkt begå självmord den där kvällen,
men tog fel på person.

Jag har räknat på sannolikheten
för olika sätt man kan dö på,
och jag har kommit fram till
att den är 100 procent.

Varför är inte "palindrom" en?

Jag har bestämt mig för att
sluta oroa mig över småsaker.
När domens dag kommer
är det ändå de stora sakerna
man kommer att få fan för.

När man var yngre försökte man
verka äldre än man egentligen var,
men numera gör man allt för att
verkar yngre än man faktiskt är.

Så låg den där ändå till slut,
mitt bland näckrosorna,
omsluten av måsarnas
stimmande skrän, och
granskogens evighetssus.
Sommaren.
Jag försökte fånga den,
just där och då,
men i samma ögonblick kom
en svalare bris in från sjön, och
sommaren gled ur mina händer
och sjönk till botten.
Jag såg den glimma en stund, där nere,
i reflexerna från de sista solstrålarna.
Sen vällde hösten in över himlen,
och kvävde mig där jag satt
på en ljungtuva vid stranden.
Jag satt kvar där för alltid.
Sen reste jag mig.

Att leva
är någonting helt annat
än att inte vara död.

Om man skulle
resa till månen
och sitta ner en stund,
i tystnaden långt ovanför
norr och söder, och sedan
rikta kikaren mot jorden,
då skulle man upptäcka att
från månen ser man inga länder,
och jorden har inga gränser.

Om Gud hade velat att livet skulle vara enkelt
hade han inte satt skal på potatisen.

Kvinnan som ska flytta går ett sista varv i huset, som fram till idag varit hennes hem.
Hon går genom det tomma huset, rum för rum, och andas in alla minnen som fortfarande bor kvar där.
Hon ber sin dotter att ta ett sista foto, från en speciell vinkel av vardagsrummet som hon särskilt vill minnas.
Sen går hon ut i trädgården och promenerar en sista gång bland buskarna och träden, som vuxit med henne och familjen under femtio år; rosorna, syrenen, lönnen, äppelträdet.
När hon tror att ingen ser, vinkar hon sakta farväl till en av björkarna.
Det sista som hörs är ljudet av en bildörr som slår igen, och det sista som syns är de röda bakljusen som försvinner längs grusvägen i sommarkvällen.
Allting fortsätter som vanligt, men på olika platser.

Kapitalismen handlar inte
om vad någon vill köpa,
utan om vad som är
möjligt att sälja.
Det passar kapitalisten bra,
som inte vill tjäna pengar
på det han gör,
utan göra något
han tjänar pengar på.

Den som är rädd för att dö,
är rädd för att leva.

Döden är ingen vacker gäst.
Sällan är han oväntad,
men alltid är han ovälkommen.
Med leriga skor och dålig andedräkt
sitter han tyst vid änden av bordet
och pratar med ingen.
Reser sig så småningom sakta,
suckar uppgivet,
och går ut genom dörren.
Men han går inte ensam.
Kvar i rummet dröjer sig
en doft av liljekonvalj och syren.
För det är så han luktar, döden.

Av ständig rädsla för
att känna sig ensam,
letar människan efter liv
på andra planeter,
i andra galaxer.
Vore det inte bättre att 
börja här på jorden?

Tillvaron är en tipspromenad
full av besvärliga frågor.
Obehagliga frågor.
Vem är du?
Vad vill du?
Vart är du på väg?
Längs en slarvigt snitslad
och avlägset belägen bana
irrar vi runt och svarar
så gott vi kan.
Ingen hjälp finns det att få
och ingen finns det att fråga,
så vi övergår snart
till att gissa svaren,
alltmedan granriset river sönder
våra armar och ansikten,
och myggen och knotten
irriterar våra svettklibbiga nackar.
Men värst av allt är ändå när man,
efter stor möda och mycken vånda
slutligen står där med tipslappen ifylld,
upptäcker att det inte finns
någon att lämna den till.