Gruvhål

Bakom täta dungar och snåriga buskar,
perfekt kamouflerade av naturen själv,
lurar de, dolda och fyllda av kolsvart vatten.

Längs kanterna hänger stupade träd
och fallna grenar. En ensam björk har
tagit spjärn i klipphällarna; strävar mot
ljuset och världen som skymtar där uppe.

Den lummiga grönskan sprider långsamma
minnen om svunna dagar, om en tid när
hyttorna levde, hamrarna slog och järnet glödde.

På den tiden fylldes luften av andra ljud än den
bullrande tystnad som sänker sig över skogen,
över ängarna, kallkällorna och bortglömda stigar.

Allting dras till dem numera; som järnspån till magnet,
och många är de av skogens djur som har kämpat
sin sista, fruktlösa strid i det bottenlösa djupet.

Själv står jag vid kanten, en aning för nära
- balanserar - och jag svajar till när jag känner
det välbekanta suget av obehag i magen.

Det är ett mysterium vad som lockar så spöklikt -
kanske är de symboler för avgrunden mellan vår
eviga längtan till hembygden, och sorgen att sedan
stå handfallna bland barndomens stumma rekvisita.

Det är någonting vackert och tilldragande
med sådan längtan, men också någonting
ohyggligt farligt; att återvända till dessa platser
är att utsätta sig för risken att dö på en plats
som inte längre har någon betydelse.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback