Tom Leben samlar tankarna

Sverige
utspelar sig
i välmöblerade,
och välupplysta,
moduler av cement,
med full insyn från
välplogade cykelbanor.
Men i lägenheterna
utspelar sig synvillor.
Människor verkar nära varandra;
går alldeles bredvid varandra,
och sover huvud mot huvud.
Men de vet inte om det,
och kommer aldrig
någonsin att träffas.
Så är det med
människans ensamhet;
aldrig är hon så ensam
som när hon befinner sig
mitt ibland andra.

När jag en dag
sänks ner i min grav,
är min högsta önskan
att få en spegel
med mig ner i kistan.
Det räcker med en
liten fickspegel
av enkel modell,
men genom att andas på den
och se efter om den immar,
kan jag kontrollera
att jag verkligen
är död. 

Människan strävar ständigt
efter att förstå så mycket som möjligt
av världen och livet.
Helst allt.
Så idag har
den tekniska utvecklingen
och vetenskapens framsteg
faktiskt försett oss med möjligheten
att begripa
ingenting alls.

Det enda som är värre än folk som tror att de har rätt,
är om de dessutom har det.

När allting är klart;
livet uppmätt,
tiden utmätt,
och man sitter där i skymningen
för att summera hur mycket
det slutligen blev,
då upptäcker man att
vad man än gjorde,
och vad man än ville,
så blev aldrig livet nåt mer
än hälften av dubbel sats.

Det är med livet
som med sköljmedel;
det doftar ljuvligt,
men smakar illa.

Åratal av
outtalade självklarheter,
uttalade elakheter,
blickar,
suckar,
och himlande ögon,
vävde sakta sitt
klibbiga nät
över oss.
Vi märkte det aldrig själva,
så långsamt gick det,
men nu sitter vi här,
utan möjlighet att ta oss loss.
För varje rörelse
fastnar vi än hårdare,
och för varje försök
trasslar vi in oss än mer i nätet,
tills vi snart ens längre
når varandra med blicken.
Ingenting
är någonsin försent,
förrän det plötsligt har
blivit det.

På den sträcka
mellan två oändligheter
som människan tillryggalägger,
och kommit att kalla för livet,
övar vi oss varje dag
för att ständigt
bli bättre,
och bättre.
Vi är på träningsläger,
med det gemensamma målet;
att lära oss att dö.
Så motvilligt
fullgör jag nu mina
dagliga träningspass,
men ju mer jag övar,
desto sämre tycks jag bli,
och jag verkar glädjande nog
helt sakna talang
på området.
För en gångs skull,
är det förloraren
som vinner.

Det borde vara förbehållet de
som har allt,
men egendomligt nog är det
de som ingenting har
som lever i ständig rädsla
för att förlora allt.

Min far
var en närvarande far,
men jag minns honom inte.
Han måste väl ha suttit där
vid middagsbordet,
blodpuddingen,
pannkakorna,
och frågat hur det
var i skolan idag?
Han måste väl ha
kramat mig ibland,
som mamma,
och köpt en serietidning
och en guldnougat
någon gång?
Kanske var det så,
men jag minns det inte.
Men min far
var en närvarande far;
man ser honom tydligt
bredvid oss, mellan oss,
på fotografierna
i fotoalbumet.
Min far
var en närvarande far,
men jag saknade honom.

Att lära sig älska någon kan ta lång tid,
men att glömma tar en evighet.
"Så, kom ihåg", sa jag, "att en vit liten lögn är aldrig fel.
Hur ska det egentligen gå för oss två?"
"Bra", sa hon, och gick sin väg.

Om man tänker sig att livet är en bräda.
Det putsas, hyvlas och målas
för perfektionens skull.
Kapad i båda ändarna
för rätt passform,
och ändarna kan vid behov
också finjusteras efter hand.
Men hur gör man
när brädan är för lång
på mitten?

Rädslan för att dö
kommer med födseln,
rädslan för att inte leva
kommer med åren.
Det är först
när man varit med om
vitsippsbacken vid bäcken,
en sommarmorgon under syrenen, 
känt dofterna från ängen i julikvällen,
stått under stjärnorna på augustihimlen
eller sett månen lysa över snödrivorna
i vinternatten,
som man förstår hur mycket
man kommer att sakna det.
Och det är först då som rädslan
för vad det innebär att inte leva
kommer smygande,
och den kommer
som ett hisnande sug 
i magen.

Man vet att man börjar bli gammal när man på sin födelsedag har som enda önskan att få slippa exakt de saker man längtade som mest efter att göra när man var yngre.