Tom Leben samlar tankarna

Jag reser till min barndom.
Längs vägen ligger månaderna strödda
som blommor på en kista.
Det är tyst, alldeles tyst,
och ingen möter jag längs vägen.
När jag kommer fram är det kväll.
Det är i alla fall vad jag tror, 
för det är alldeles mörkt.
Jag har en ficklampa med mig,
jag tänder den, men ändå ser jag ingenting. 
På vägen tillbaka nynnar jag
på en melodi jag glömde för länge sedan.
Och borta vid horisonten går solen upp.