Tom Leben samlar tankarna

Det var under en tid då vi fortfarande
levde i tron att Wallenberg skulle
återkomma, frigiven, som ett eko från
en annan tid, en annan värld.
De krampaktiga önskningarna hölls vid liv
av vaga och förvirrade livstecken som med jämna
mellanrum rapporterades i kvällstidningarna.
Jag fantiserade ofta om hans triumfatoriska
återkomst, som landets stora hjälte.
Under tiden spelade vi hockey på den spolade grusplanen,
långt in på kvällarna, i ljuset från fullmånen.
Fötterna var ständigt bortdomnade av kylan,
snövallarna tornade upp sig runt planen, och det
luktade rök från villakvarterets alla braskaminer.
Ljudet av skridskoskenornas skär mot isen
blandades med ljudet av bilarna där bortom
snövallarna och kiosken, där de passerade 
på riksvägen som vare sig ledde till eller
från någonting, utan förbi. Bara förbi.
Vi stannade ute ända till det blev dags att gå hem,
var och en till sitt, och dricka choklad och
äta limpsmörgås med ost och prickigkorv på,
medan vi såg på Anslagstavlan och M.A.S.H.
Men det börjar bli allt svårare att skilja på
vad som är minnen och vad som är drömmar.
Och kanske kommer inte Wallenberg tillbaka.